Det är lätt att gräva ned sig i självtvivel, särskilt om man verkar inom litteratur- och kulturvärlden. En krönika som presterar under sidvisningsmålen och man känner sig som en begåvningsreserv med för korta byxor, en kultursidornas motsvarighet till den hårlösa och rynkiga bulldogblandningen Petunia (vinnare av fjolårets fulaste hund).

Ta exempelvis den folkkära poeten Bodil Malmsten. I dokumentären ”Ett jävla liv” berättar hon om de djupa spår som kritikernas ord satte, känslan av hur de tog stryptag på henne när hon skrev. På recensionsdag vägrade hon kliva upp ur sängen.

Men det är precis då, när man befinner sig i mörkret och alla ens inre demoner har knytkalas, som det hjälper att........

© Göteborgs-Posten