Min vän och jag satt i hans rum och spelade datorspel, som vi nästan alltid gjorde efter skolan. Så kom hans pappa in och hämtade oss till vardagsrummet. Tv:n var påslagen och i en extrainsatt nyhetssändning såg vi World Trade Center brinna för att inte långt därefter rasa samman inför våra ögon.

När chocken över terrordådet lagt sig kom en känsla som jag än idag skäms över: triumf. Amerikanerna hade, ansåg mitt sextonåriga jag, fått vad de förtjänade.

Visst, det var förstås tragiskt att tusentals människoliv utsläcktes på några minuter. Men viktigare för mig var att USA:s ledare själva hade orsakat katastrofen. Skulden var deras, inte terroristernas. Det handlade blott om orsak och verkan.

I de sena tonåren läste jag tidningen Ordfront och kunde inte få nog av Noam Chomsky och Michael Moore. Jag betraktade USA som källan till allt ont i världen. Kapitalistisk och imperialistisk girighet som väckte motståndsviljan hos världens förtryckta folk.

Detta sätt att se på världen var direkt nedärvt från efterkrigstidens vänster, på bägge sidorna om järnridån. Attentatsmännen hade i min föreställningsvärld inga självständiga idéer eller mål. De reagerade bara på USA:s utrikespolitik. De var statister i min berättelse om USA.

Det var 25 år sedan och hela vår värld förändrades. Kort efter terrordåden inleddes bombningar av talibanerna i Afghanistan. Talibanerna hade hyst al-Qaida och Osama bin Laden, som låg bakom terrordådet. Därefter genomförde en internationell koalition en gemensam ockupation av Afghanistan.

När USA slutligen lämnade Afghanistan den 30 augusti 2021 hade talibanerna redan återtagit makten.

De styr landet idag med järnhand – de trevande demokratiseringsförsöken och flickors möjlighet att fortsätta skolan efter årskurs sex är ett minne blott.

Varken islamismen bakom attentaten eller den världsbild som........

© Göteborgs-Posten