Få försvarar slöseri med skattepengar. Inte jag heller. Det finns dock gott om statliga  skattefinansierade projekt som aldrig borde ha fått stöd, statliga bolag med affärsmodeller som aldrig kommer att bära sig och statliga bidrag som fuskas till sig. De enda som tjänar  på den sortens slöseri är de som lyckas lura systemet. Så låt oss lämna just den aspekten av slöseri och istället granska just det som Dagens industris artikel pekar ut: Vattenfalls satsningar på  kommunikation. Är det slöseri?LÄS MER: Saftiga notan för Vattenfalls reklam: 10 miljarder kronor 

För att svara på den frågan krävs två insikter som artikelförfattarna tycks sakna. Den första handlar om efterfrågan och marknadsekonomi. Den andra om att det finns något som heter  konkurrens. 

Marknadens förutsättningar

Även statligt ägda bolag verkar i dag på fria, konkurrensutsatta marknader. Människor och företag kan välja och vraka mellan en mängd leverantörer. En gång i tiden var elmarknaden  reglerad och kunderna satt fast. Så är det inte längre. Den reglerade delen i Vattenfalls affär  är en avgränsad, svensk nätaffär som ingen reklam riktar sig mot, medan hela den  kundvända affären i Sverige, Tyskland och Nederländerna, plus all elproduktion, är just det fria val i konkurrens som kommunikation är till för att vinna. Att peka på nätmonopolet som  argument mot kommunikation är att blanda ihop de två marknaderna. Vill Vattenfall sälja el måste bolaget få kunder att aktivt välja just dem framför alla andra. Och ja, även ett statligt  bolag måste tjäna pengar. Annars finns det inget att dela ut till ägaren, alltså till oss medborgare. 

Här kommer den enkla fråga som hela kritiken faller på: hur ska man ta och försvara marknadsandelar om ingen ens tänker på en? Det är omöjligt att påverka någon om man  varken syns eller hörs. Det är hela poängen med kommunikation. Den är inte en gimmick.  Det är en investering, precis som ett nytt vindkraftverk, ett nytt affärssystem eller........

© Resumé