När ”Torka aldrig tårar utan handskar” kom ut i tre volymer 2012 och 2013 togs den emot som den första stora skildringen av de svenska aidsåren.

Det är en sanning med modifikation. Aids hade naturligtvis förekommit flera gånger tidigare i svensk litteratur, i verk av författare som Lars Norén, Ola Klingberg och PC Jersild.

Men också hos Gardell själv. Redan i hans första roman ”Passionsspelet” utgör en dödlig sjukdom fond för kärlekshistorien mellan två unga män. Och i hans andra roman ”Odjurets tid”, som kom ut under aidspandemin 1986, befinner vi oss mitt i en apokalyptisk vinter. Även om aids aldrig nämns vid namn eller ens formellt existerar i romanens universum hänger stämningarna från pandemin ändå som ett tungt täcke över skeendet där gestalt efter gestalt försvinner in i sin ensamhet och dör.

Också ”Torka aldrig tårar utan handskar” hade förebådats i Gardells tidiga produktion. Fröet till det som så småningom skulle bli ett av den svenska queerlitteraturens storverk finns redan i hans tv-drama ”Ömheten” som visades på SVT hösten 1989. Dialogen i några av de avgörande sekvenserna – bland annat Rasmus dödsscen på sjukhuset – återkommer ordagrant i romansviten.

Visst skulle man kunna se det som ett uttryck för litterär återvinning. Men frågan är om det inte snarare rör sig om ett slags sanningsanspråk. Det är som om den äldre Gardell helt enkelt inte vill gå in och redigera just de ord som den yngre författaren en gång formulerade, i den tid då vän efter vän, älskare efter älskare, dukade under för det odjur som drog fram över världen. Det måste låta precis som det gjorde då, eftersom just de orden, replikerna och skeendena föddes ur blod och smärta och inte går att återskapa utan att de förfuskas.

Här antar aidskatastrofens svenska historia skepnaden av en freskartad kollektivroman

Här antar aidskatastrofens svenska historia skepnaden av en freskartad kollektivroman

Att aids förekommit som motiv i svensk litteratur gör inte ”Torka aldrig tårar utan handskar” till vare sig en mindre unik eller storslagen roman. Rasmus och Benjamins undergångsmärkta kärlekshistoria är en av få skildringar av den här tiden som återger den annalkande katastrofen helt genom blicken från dem som främst drabbades av den: homosexuella män. Och som varken förskönar eller väjer för det liv som homosexuella män vid denna tid hänvisades till – gränderna, pissoarerna, smygandet.

Det intressanta med Gardells roman är hur just detta perspektiv smälter samman med de monumentala litterära anspråken. Här antar aidskatastrofens svenska historia skepnaden av en freskartad kollektivroman, ett epos och minnesmärke över dem som frosten tog.

Men medan 80- och 90-talens skräckslagna medierapportering i bästa fall hänvisade sjukdomens offer till anonymitetens mörker, gjorde dem till skuggfigurer i torrt formulerade nyhetsartiklar, låter Gardell dem i stället bada i ljus. Här får käglan från hans strålkastare göra ett uppehåll och dröja sig kvar vid var och en som går under i Pauls krets. På så sätt återförs de till mänskligheten igen, blir till kött och blod, med alldeles verkliga mänskliga ansikten, egenheter och drömmar.

Reine från Bohuslän som förlorat sin styvbror och aldrig hittar rätt i kärleken. Bengt, den vackre och begåvade skådespelaren med ett pärlband av inställda succéer framför sig. Lars-Åke, aktivisten, som först som vuxen inser var han hör hemma – men som inte får leva många år i rusig frihet.

Och så Paul själv, naturligtvis,........

© Göteborgs-Posten