Det tog mina föräldrar lång tid att lita på kranvatten. Kranvatten, det kan ge lungblödning. Innehålla avlopp, aids, ståltrådsbitar, rävkadaver. Nä, det var inte vad de sa, de är högutbildade, men de sa: man vet aldrig med kranvatten, och plirade.

Ett man vet aldrig som kom från en öststat där allt som sprang ur kranen måste filtreras och kokas före strupkontakt. Jag i min tur knökade vet aldrig-et med döda rävar. Fast jag visste ju egentligen att svenskt vatten, det är superpålitligt, som sniglar efter regn, som rövsvett i juli.

Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att det är helt säkert att dricka svenskt kranvatten, de plirade ändå, man vet aldrig. Om jag berättade att jag hade fått kranvatten till maten hos en kompis såg jag en skiftning i ansiktet tillsammans med en stum anmärkning som lades till i registret: Okej, Kajsas mamma – ger gift till maten.

Helvete vad viktig man kände sig när man gång på gång vred om kranen för att fylla på en urdiskad colaflaska och mumlade om att vara uttorkad

Helvete vad viktig man kände sig när man gång på gång vred om kranen för att fylla på en urdiskad colaflaska och mumlade om att vara uttorkad

Det var väldigt lätt för mig att göra uppror, det var bara att sticka huvudet under kranen och gapa medan de bönade om att jag skulle dricka ett glas juice eller mjölk.

Enter hydration culture. År........

© Göteborgs-Posten