”Rysare ger mig inget.”

Så brukar jag svara om någon undrar. Först vid eventuella följdfrågor baxas det tunga artilleriet fram.

Nämligen att jag undviker skräckfilmer på grund av genrens frapperande brist på humor, visuell elegans och konceptuellt narrativ. Det har varit min officiella hållning i snart 40 år – och det har tjänat mig väl.

Men det är inte sant.

Jag är bara harig. Lättskrämd. Lite töntig och feg, rent av, och skulle hellre följa hela VM-matchen mellan Kongo och Uzbekistan än att klämma ett enda avsnitt av "Mysteriet på Greveholm", SVT:s läskigaste julkalender.

Detta vållar inga större problem nu för tiden. Du blir sällan hånad eller snärtad i duschen med en blöt handduk för att du tackar nej till att se på ”Motorsågsmassakern” med dina kollegor. Då byter du jobb. Kontaktar HR. Eller slutar duscha. Som vuxen har du alternativ.

Som tonåring däremot kunde man inte säga nej till videokvällar med moviebox och hyrskräckis. Så man kämpade med sig själv. Man utvecklade en förmåga att stänga av öronen, tänka på England och liksom titta bredvid tv:n varje gång Jason eller Freddy Krueger närmade sig. Till detta var man nödd och tvungen då Claes redan satt med........

© Göteborgs-Posten