Det är synd om Ulf Kristersson

Han kämpar - utan resultat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är nästan så att man tycker synd om Ulf Kristersson.

Han var glad och lycklig när han blev statsminister.

Nu är han ofta grinig och sur.

Självklart är man uppåt och förväntansfull när man utses till ett så inflytelserikt och intressant uppdrag som statsministerns. Det var verkligen Ulf Kristersson.

Han poserade villigt i regeringsplanet trots att det vanligen är no-no med foton i det, bjöd på mottagningar i residenset Sagerska huset och höll flera tal till nationen. En gång till och med från Washington där det hade varit lämpligare att hålla tacktal till den dåvarande presidenten Joe Biden som vridit om armen på Turkiet så att de till sist skrev under Sveriges Natoansökan, skälet till USA-besöket.

Kort sagt, Ulf Kristersson njöt av sitt uppdrag och ”made the most of it” som britterna säger. Tog för sig av det goda, säger vi. Inget fel på det, tillfället ska fångas i flykten.

Men nu, fyra år senare, är det drygt 16 månader sedan Ulf Kristersson (M) senast höll tal till nationen. Han ser inte längre ut att njuta av jobbet. Tvärtom ger han ett grinigt intryck och klagar på intervjuares frågor och deras arbetsgivares prioriteringar.

 Vad var det som hände? Och nu blandar vi inte in hustrun........

© Aftonbladet