I veckan var det nomineringsvernissage för Guldägget.Men det är något som skaver. Och nej, det handlar inte om enskilda bidrag eller att jag är bitter. Det handlar om riktningen. När jag tittar på årets nomineringar inom formgivning, som jag lever i dag ut och dag in, blir en sak tydlig för mig, tävlingen premierar inte vart formgivningen är på väg, utan vart den har varit.Det är i sig inget brott. Problemet är bara att den internationella formgivningen inte längre är där. För när vi fick det tråkigt under pandemin ville vi ha roligt. Vi började fixa hemma, måla om våra vita hem i starka färger, möblera om och bry oss mer om vad vi har runt omkring oss. Vi började se förpackningar från mataffären som inredningsdetaljer. LÄS MER: Här är alla nominerade bidrag till Guldägget 2026Internationellt pågick ett tydligt skifte redan före pandemin. Den återhållna minimalismen, som länge varit någon slags standardinställning, började monteras ned. I dess ställe växte ett mer direkt, kul, uttrycksfullt och mindre ängsligt formspråk fram. Men tittar man på vad Guldäggsjuryn, framför allt inom form, tycker är bra formgivning känns det som att de fortfarande är kvar före covid-19. Som egna typsnitt. Det är skickligt. Men är det verkligen där det nya händer? Färg, typografi och komposition används inte längre för att diskret bära en idé. Det är idén i dag. Det är inte subtilt. Inte alltid “snyggt” i traditionell mening. Men det fungerar, ofta omedelbart, ibland brutalt effektivt. Det är där framtiden finns. Inte i det som kräver en projektbeskrivning för att gå hem. Mot den bakgrunden blir det svårt att inte reagera när flera av de nominerade bidragen kräver just det, långa texter för att överhuvudtaget förstås. Idén kan vara jättebra. Men om den främst uppenbarar sig efter en genomläsning av bakgrund, syfte och insikt, vad är det då vi bedömer?I stället för att spegla det som just nu driver utvecklingen framåt som det direkta, det emotionella, det distinkta, lutar urvalet mot det förvaltade. Det trygga. Det redan etablerade. Det är skickligt. Det är genomarbetat. Det är också, i många fall, märkligt ofarligt. Och det får konsekvenser. När en bransch rör sig framåt med nya små studios. Fler och fler som börjar frilansa, men vår mest prestigefyllda tävling står kvar, uppstår ett glapp. Ett glapp där de mest progressiva aktörerna inte känner igen sig, och inte skickar in. Varför skulle de?Samtidigt finns ytterligare en kategori som förtjänar en egen diskussion i sig, annonsering. Här är nivån genomgående för låg. Annonsen är ett brutalt format. Den avslöjar direkt om en idé håller. Guldägget har fortfarande möjligheten att vara relevant. Men då krävs det att man vågar justera blicken framåt. Att man börjar belöna det som fungerar i samtiden, inte det som fungerade igår. Det som träffar direkt. Det som känns.Det som inte behöver förklaras. Annars riskerar Guldägget att bli en mycket välproducerad påminnelse om hur det brukade se ut i en bransch som håller på att förändras från grunden.Jonas Frank, frilansande art director

© Resumé