En blåsig kväll i Flunsåsparken, alldeles häromdagen, berättade någon att Swicky hade gått ur tiden. Han gick bort för några veckor sedan. Det kändes stilenligt att få detta besked i Flunsåsparken. Det var Swickys kungarike.

Han var – enklast uttryckt – mannen som personifierade Flunsåsparken. Han blev 79 år.

Egentligen hette han väl Sven-Erik Krantz, men det var det ingen som brydde sig om. Han var Swicky med hela Hisingen. Han var under ett par decennier utan tvekan den kulturmänniska som – i förhållande till sin budget – fick mest gjort i Sverige.

Naturligtvis hade han någonstans i bakgrunden haft alldeles vanliga arbetsdagar, som verksamhetschef i Lundby Stadsdelsförvaltning. Men lika lite som någon brydde sig om att han egentligen hette Sven-Erik, lika lite brydde sig någon om att han var kommunal tjänsteman. Allra minst han själv.

Swickys personlighet och position i det allmänna hisingska medvetandet är nästan omöjlig att förklara för den som aldrig träffade honom.

Han var kort och flintskallig och syntes städse med en kaffekopp i näven.

Han hade ett gott humör. Hans övertalningsförmåga var legendarisk, nästan fruktad, och han var inte rädd för att säga ifrån, men han skaffade sig inte fiender: det hade han inte tid med.

Han hade till perfektion utvecklat den göteborgska ledarstil som kallas ”management by tjöta”.

Han var envis och omtänksam.

Det kan hända att det fortfarande finns........

© Göteborgs-Posten