Det började så oskyldigt med ett vykort jag hittade i en boklåda. En till synes realistisk målning av en kvinna i profil, med huvudet och ansiktet obehagligt insvept i en matta av hår. Motivet hade inte skämts för sig på en surrealistutställning. Men kortet var en reproduktion av en tjeckoslovakisk filmaffisch för Robert Bressons ”En ljuv kvinna” från 1969.

Tjugo år senare har jag inga tomma väggar kvar.

Gamla filmaffischer har länge kostat skjortan. När Nicolas Cage 2009 sålde sin samling fick han tre miljoner för Bela Lugosis ”Dracula” (1931). Lika mycket som man får betala för Heinz Schulz-Neudamms art deco-illustration till Fritz Langs ”Metropolis” (1927).

Men på senare år har inte bara det äldsta dragit i väg. På Heritage, världens största auktionsverk för samlarprylar, kostar i skrivande stund en reklambild från ”Rymdimperiet slår tillbaka” (1980) 200 000 kronor. Delvis förklaras det med att en generation uppvuxen på 80- och 90-talen har råd att samla sin barndom. (I vintras såldes ett Pokémonkort för 155 miljoner).

Esteten kan knappast vända sig till nya filmaffischer. De är bara ett kvitto på hur lite Hollywood bryr sig

Esteten kan knappast vända sig till nya........

© Göteborgs-Posten