Jag har aldrig spelat tennis, än mindre kollat på matcher. Men så ramlade jag över en bild där André Agassi spelar Wimbledon i jeansshorts. Då började det. Jag läste hans självbiografi först en och sedan två gånger. Jag ägnade många timmar den sommaren åt att kolla på gamla tennismatcher på Youtube, läsa sportfilosofi och David Foster Wallace. Jag tackade nej till mina vänner för att i stället jaga en replika av den neongula pikétröjan Agassi bar under U.S. Open 1990 på Ebay.

Så här har det varit sedan jag var liten. I perioder har jag gått upp i saker så totalt att det känts som om jag levt vid sidan av verkligheten. En ensam plats. Som barn kunde jag gråta av frustration över att befinna mig där. Det pågår än. Vardagen lunkar på helt odramatiskt och så pang! slår det till och plötsligt har livet ändrat färg. Mitt fokus, mina känslor, mina dagar både förstärks och smalnar av. Det finns ingen rim och reson i detta.

Och nu har det hänt igen: plötsligt ägnar jag sena nätter åt att beställa merch från Tyskland, leta utgångna biografier och kontakta gamla dokumentärfilmare.

Jag var inte ett Europe-fan som ung, jag är inte ens hårdrockare. Långt därifrån. Men när jag såg Joey Tempest uppträda nyligen kände jag hur det började, på samma sätt som man känner hur en feber är på väg att bryta ut. Hans självsäkerhet på scen, hans närapå fysiskt omöjliga bredbenthet. Hans kaxiga leende och så mikrofonen som han kastade i luften flera varv. Vilket risktagande! Tänk om han inte lyckades fånga den?

Den kvällen surfade jag Europe-videor hela natten lång. Jag, som har grova sömnproblem redan i vanliga fall, var nu extatisk trots sömnpillren. Jag kollade konserter, pausade och studerade. Jag designade mina egna tröjor på någon dansk hemsida när klockan var efter midnatt. Frenetiskt. Exalterat.

Väntade några dagar. Mailade med firman. Klagade på att trycken dröjde.

Sedan kom de. Äntligen. Jag såg det i PostNord-appen och rusade hem. Slet upp kuvertet. Ut ramlade fem t-shirttryck mindre än ett frimärke stora.

I min mani hade jag missat att mått ska anges i millimeter och inte centimeter. Åtta hundra spänn kostade det. Jag skulle kunna peka på kulturella orsaker till det här beteendet. Argumentera för att vår kultur är besatt av besattheten i sig. Av att ”optimera”, kalla det........

© Göteborgs-Posten