Mats Nilsson är docent i nationalekonomi och forskar om elmarknadens funktionssätt.

”Hur många förskoleplatser vill du ta bort?” Det är den fråga som ofta kommer när jag föreslår att elskatten ska avskaffas. Men skatteintäkterna är inte öronmärkta för statens mest uppskattade verksamhet.

Den relevanta jämförelsen är mellan elskatten och de minst värdefulla utgifterna i en statsbudget på över 1 500 Mdr kronor.

Jag mötte argumentet senast häromdagen, visserligen i en något förädlad form. Elskatten drar in mycket pengar och dessa medel bidrar till att finansiera välfärden. Den som vill ta bort skatten måste därför förklara vilken offentlig verksamhet som i stället ska försvinna.

Det är en rimligt. En permanent skattesänkning påverkar de offentliga finanserna och bör hanteras ansvarsfullt. Men det betyder inte att alternativet till elskatten är färre förskoleplatser, nedlagda vårdcentraler eller färre poliser.

Detta är ett retoriskt grepp där den skatt som ska försvaras alltid kopplas till den mest uppskattade offentliga verksamheten.

Ingen frågar hur många tomma myndighetskontor vi måste behålla för elskattens skull. Ingen frågar vilka felaktiga bidragsutbetalningar som måste fortsätta eller vilka företagsstöd som är så viktiga att hushållen även framöver måste betala tusentals kronor i elskatt.

Statens budget fungerar inte som en samling märkta kuvert. Elskatten går inte direkt till förskolan. Den går in i statskassan och finansierar allt staten gör, från försvar och rättsväsende till misslyckade projekt, onödig administration och stöd vars samhällsekonomiska värde aldrig har kunnat visas.

Förskoleargumentet blandar därför ihop den genomsnittliga och den marginella skattekronan. Att staten använder en stor del av sina pengar till viktiga ändamål säger ingenting om hur den sista skattekronan används.

Den relevanta frågan är om den minst värdefulla offentliga utgiften är viktigare än att sänka en skatt som motverkar elektrifieringen och tar........

© Affärsvärlden