I maj 2022 tog jag mig kort till Ukraina. Jag hyrde bil i Warszawa, körde till gränsen, parkerade och gick över till fots, tog taxi till Lviv, sov en natt, hyrde en bil där och körde till Kiev.

Jag kände till bränslebristen men ändå inte. Det kloka hade varit att fylla en extra dunk. Jag lät bli. Det trettiotal bilar vid en mack som jag såg i Lviv var ändå ingenting mot det som skulle komma längre österut.

Inför tillbakaresan två dagar senare trodde jag mig vara smart. Macken i Kiev öppnade klockan åtta. Om jag dök upp halv sju skulle jag kunna tanka. Men det är det här som är skillnaden mellan att komma från Sverige och att leva i en kriskultur. Där jag tänkte ett steg, tänkte lokala ukrainare fem.

Halv sju på morgonen........

© Sydsvenskan