Min bror har grundat – liksom alla män i åldrarna 21–27 i Stockholm just nu – en AI-start-up. Nyligen berättade han att någonting av det allra viktiga när de anställer folk är om personen haft projekt i ung ålder. Han sa: ”Det behöver inte vara jobb. Det kan vara att den, typ, hade en supersatsig Minecraft-world.”

Att ha varit igång sedan tonåren är en vanlig skrytfaktor i den världen. Jag sökte nyligen upp några techbros hemsidor för att säkerställa att detta stämde, och rätt var det var, såg jag mängder av meningar i detta slag: made software with 310k+ users when I was 14 years old; been programming simple games since age 12; hacked my first computer in the 5th grade. Det spelar inte så stor roll vad man då faktiskt gjorde – om man var ung och ambitiös är det en otroligt hyllad och uppskattad merit som man gärna stoltserar med, trots att det kanske var 20 år sedan man programmerade den där hemsidan.

När det gäller reklambranschen har jag tidigare haft svårt att avgöra om det finns en liknande typ av merit grundad i ett ”tonårsintresse”. Som copywriter kan man skriva på sin hemsida att man haft ett skrivar- och läsintresse sedan barnsben – vilket i princip alla haft – men det är svårt att skryta om att man skrev sitt ”första brand narrative” när man var 12 år gammal.

Men nyligen började jag tänka över det här en del, nu när jag håller på att göra min portfolio. Jag tror nämligen att många kvinnors väg in i pr- och reklambranschen började mycket tidigare än vad de själva tror. Det man tror var den där gången man drev sin skoltidnings Instagram, designade affischer för sin nation i Uppsala, skrev en novell på gymnasiet. Men egentligen var ens första reklamjobb via fankultur – vilket jag dock, tyvärr, inte ännu har uppfattat som en given merit i reklambranschen.

Fandomens golden years

Det handlar om ”fandomens” golden years mellan 2012–2018; då allt som hade med fankultur att göra frodades på Tumblr, Instagram, och Twitter. I fanart, fanfiction och fan edits fanns design, konst, illustrationer, skrivande, essäer, och filmklippning på hög nivå. Allt i en fankontext. De som ägde var majoriteten 12–16 år gamla, och majoriteten tjejer, som gjorde exakt allt som hyllas i reklamvärlden.

Utan att veta att man gjorde det, byggde man upp sin plattform helt organiskt, genom att hitta en form av usp för sitt konto. Vilket hantverk skulle man fokusera på? Man definierade en målgrupp – andra som var lika besatta som en själv – och hittade ett community. Man hade stenkoll på alla trender och nyheter, hakade in i befintliga debatter, var först med att paketera om allt till memes, takes och innehåll som fick spridning.

Jag själv var en av dessa, och insåg då nyligen att det där med att ha haft fankonto borde vara någonting man stoltserar med. Speciellt om det var innan eran då företags sociala medier faktiskt var roliga. (Före Wendy’s Twitter 2017 dvs.) Nyligen, i en diskussion om att företag har så dåliga och tråkiga sociala medier, inflikade jag med att jag hade mer följare som tonåring, med 0 budget, än vad vissa multimiljonföretag har nu. I stunden var det menat som ett skämt – men det är ju också sant.

När jag var 12 år gammal hade jag 30k följare på mitt 5 seconds of Summer-fankonto @calumashtonlukemichael. Det är tyvärr raderat nu, för att jag en gång på gymnasiet fick flipp och tyckte det var pinsamt att det fortfarande låg uppe (vila i frid). Men jag hittade dock en gammal screenshot för att bevisa att det har hänt och att det är sant.

Varför var mitt fankonto en succé då? För att jag använde mig av en reklamstrategi: disruptive communication. Wow, vilka termer jag slänger med. Berghs hade varit stolt. Helt seriöst, dock: jag såg att de allra flesta fankontona bara la ut bilder och videos på sina idoler, utan att lägga någon som helst personlig touch eller tanke i det. Därför började jag lägga ned krut på att skriva roliga bildtexter. Oftast hade de ingenting att göra med bilden. Det var bara generella kommentarer om samtida fenomen, reflektioner över att killar i min klass var dumma i huvudet, varför jag längtade till nästa Percy Jackson-bok. Sådant som en övermogen sjätteklassare går runt och tänker på om dagarna.

Kvantitet över kvalité, jag A/B-testade material i realtid; lade ut kanske 10–15 inlägg om dagen och analyserade vad som drev mest engagemang och vad som inte landade. Och sedan, när jag hade fått en större mängd följare, började jag lägga upp kommentarer, tankar och analyser som fristående inlägg; vilket uppskattades, och @calumashtonlukemichael bara växte och växte.

Allting kulminerade i när jag då, en vacker sommardag 2014, skulle träffa 5 Seconds of Summer. I kön till signering – i Södertälje, av alla platser – insåg jag att alla andra som stod där i kön förmodligen skulle ge bandet ett brev eller någon annan slags opersonlig liten present som skulle försvinna i mängden. Det jag gjorde då var att skriva ett tydligt och enkelt budskap på det mellanmålet min mamma hade packat ned i min fula totebag den morgonen: en banan. Och gissa två gånger om en medlem i bandet la ut den bananen jag hade gett honom på sin Instagram och Twitter. Och gissa tre gånger om min pappa behövde stanna vid vägrenen för att jag och min vän skrek så mycket när vi såg det.

Som ni ser: jag lyckades med min första kampanj som faktiskt konverterade, och mitt tonårsjag var en succé. Och såklart jag var. Inte för att jag uppfann hjulet, men för att jag gjorde någonting som ingen annan gjorde just då, i just den specifika fankretsen, som råkade vara relativt ny då. Jag hittade ett så kallat tomrum i den marknaden. Vilket är rätt sjukt, med tanke på att även de bästa och största reklambyråerna i Sverige just nu har markant mindre följare än vad @calumashtonlukemichael hade då. No shade, men det säger ju någonting om att detta ändå är en bedrift.

Tonårstjejer dumförklaras

Problemet är att allting som rör just fanvärlden avfärdas – oavsett hur bra det objektivt är, och oavsett om det var många kvinnors ingång i en rad olika branscher. Jättemånga skribenter jag känner fick upp intresset för skrivandet via fanfiction. Det är dock überskämmigt och totalt tabu att säga i litterära kretsar, där man bara ska ha fått upp ögonen för skrivandet genom att ha läst ”The Waves”. Nyligen skrevs det en hel del om en Tiktok-editor som blev anställd på HBO efter att ha fått en viral Heated Rivalry-edit. I en artikel om det på The Tab: ”Mellie, 25, started her TikTok edit obsession at the age of 17, creating videos for franchises like Harry Potter and the Marvel Cinematic Universe.”

Det handlar såklart mindre om fankulturen i sig, och mer om att det är en majoritet tonårstjejer som driver den kulturen – en grupp som alltid dumförklaras och undermineras. Samtidigt vet vi att tonårstjejer är självaste ryggraden som bär upp popkultur, trender, och sociala medier som vi känner till dem i dag. Flera studier har redan visat att det är de som sitter på mest kulturellt kapital; och är den grupp som mest driver och influerar trender online, men även köparvanor och marknadstrender

Inte nog med det: tonårstjejer är även några av de främsta drivkrafterna bakom språklig innovation – under flera årtionden, inte bara nu – och står för ca 90 % av nya språkförändringar och slangutveckling.

Jag är inte här för att sparka in öppna dörrar. Vi alla vet varför det är som det är. Svaret är tydligt, och jag har gjort mitt skrivarjobb med att snitsigt koppla tillbaka till textens inledning angående techbros. Intressen – och meriter – som är övervägande ”kvinnliga” anses aldrig vara lika kreddiga som manliga. Att ha utvecklat ett spel som tonåring? Coolt! Att ha... haft... ett fankonto? Okej? Vad spelar det för roll?

Vi alla vet detta, men samtidigt borde vi då förmodligen göra någonting åt det. För uppenbarligen gör tonårstjejer det som alla företag vill: får en följarskara, stärker varumärken, driver sina budskap tydligt. Med en naturlig finess. Så, om jag skulle börja anställa folk inom reklam- och pr- branschen, hade jag gladeligen sett någons gamla fan edits som en merit. Och om jag var marknadschef på ett start-up, hade jag förmodligen inte frågat någon som jobbar inom reklam – hur prisbelönt den än var – hur de borde växa sina sociala medier. Jag hade frågat min 13-åriga systerdotter.

Alice Maddock,copywriterstudent på Berghs (sista året) och jobbar deltid som junior copywriter på Kessels Kramer

© Resumé