Likt sig var att ÖSK i stort sett började med att kasta in två hörnmål i egen bur.

2–0 till Öster illa kvickt, men på det hela taget ingen katastrof. Inte alls.

Andra halvlek blev något helt annat. Öster tog tag i bollen, med händerna, och ÖSK tog över matchen.

Tre raka straffar för hands. Kalle Holmberg med tre raka straffmål, till 3–2-ledning.

Öster fick en tillbaka på övertid, och 3–3 får kanske kallas rättvist.

Ett jävla drama, som om förra säsongen vägrade ta slut. Men så mycket bättre kvalitet.

För ett år sedan kändes det som att allt hängde i luften. Som att någon eller några kokat ihop en ny idé om vad ÖSK är, och torgfört den som ”Den Nya Sanningen”.

Allt och alla var nytt och nya, helst oerfarna och ograverade. Icke belastade av tidigare erfarenheter. Spelare såväl som tränare, och andra.

Det enda som egentligen stod att känna igen som den av mångåriga traditioner byggda klubben var möjligen supporten. De muttrande, suckande på sittplats likväl som de mer högljudda, direkta – de som tydligt och demonstrativt brinner för svart och vitt.

Vi ska minnas hur det gick åt helvete, för det var vad som hände.

Vi ska........

© NA