Trygga män som villigt tar på sig ansvaret för sin familj kommer göra att fler kvinnor vill och vågar föda fler barn. Det menar Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson på Expressens debattplats. ”Kan vi få tillbaka den normen och på olika sätt stärka den könsrollen för mannen, är jag övertygad om att det i sig utgör en mycket viktig pusselbit i det dalande barnafödandet.”

Det låter trevligt med fler trygga män – men förhoppningen om ökat barnafödande är nog lite för optimistisk. Hela vår kultur talar om för unga kvinnor att barnafödande är liktydigt med förlust av allt det som värderas högst: pengar, karriär, frihet, oberoende, bekymmerslöshet, styrka, skönhet. Inget mindre än en genomgripande förändring av hela vårt tänkesätt kan få demografin att långsiktigt börja peka i rätt riktning.

Inte desto mindre är Christianssons artikel intressant – som uttryck för kriget om manligheten, vilket är en del av det större globala kulturkriget. Vad är en bra man? Vänsterns svar, om man ska hårdra det lite, är att en bra man är en stereotyp kvinna: omsorgsinriktad, inkluderande, samförståndssökande, samtalsorienterad, diplomatisk och empatisk.

Svaret från högersidan handlar om en mer traditionell mansroll. Men vad är egentligen en traditionell man, och är det något bra?

Inom den så kallade manosfären, alltså det internationella ekosystem av poddare och influencers som pratar om manlighet, florerar ett nyhedniskt ideal, där antika dygder som självdisciplin och uthållighet, mod och målmedvetenhet blandas med homeriska ideal om ära och eftermäle i en mix som toppas med modern individualism och konsumism.

Självförbättring är målet; kroppen är den fysiska manifesteringen som ska trimmas och tränas att matcha den självsäkra mannens egen självbild. Kvinnor är oftast bifigurer.

Att vara man är att utveckla en stark vilja och med viss hänsynslöshet ta för sig av det man vill ha, att utstå smärta och umbäranden utan att klaga, att vara stark och........

© Göteborgs-Posten