Det har gått tre år sedan massakern den 7 oktober i Israel. Inför årsdagen intervjuades Yuval Raphael av den israeliska journalisten Yonit Levi i den engelskspråkiga podden ”Unholy”. Yuval överlevde massakern på Nova-festivalen, gömd under döda kroppar i ett skyddsrum.

Med jämna mellanrum kom terrorister och sköt in i skyddsrummet, men själv träffades hon aldrig. Efter åtta timmar hade Hamaskrigarna slutligen övermannats och Yuval kördes till en polisstation i närheten. Hon fick duscha och såg hur det lösgjordes bitar av människokött från håret. Sakta började hon förstå vad som hänt.

Hon berättar om hur två tidslinjer löper parallellt inom henne. Enligt den ena känns det som om 7 oktober inträffade i går. Dagen är evigt närvarande. Enligt den andra tidslinjen har 7 oktober alltid funnits. Hon kan knappt minnas sig själv, sådan som hon var innan. Som om hon föddes med minnet av massakern i sig.

Tiden efter ägnade hon åt att tala om händelserna. Hon sökte hjälp hos dem som kunde förstå, hon sökte gemenskap med dem som drabbats samma dag, såväl överlevare som anhöriga. Hon berättade sin historia för allt fler. Så småningom reste hon kors och tvärs över världen, talade med skolklasser och ambassadörer och framträdde i FN: hon kunde inte leva med att världen ansåg att hon och alla övriga offer hade sig själva att skylla.

Ett och ett halvt år senare stod Yuval Raphael på ESC-scenen i Basel och sjöng ”New Day Will Rise”, som ett eget vittnesbörd om sitt lands trauma. Hon fick applåder. Hon fick också burop. Och på något sätt personifierar den unga kvinnan hela Israel: Landet lever kvar i 7 oktober, som om massakern inträffade alldeles nyss, och samtidigt är dagen som ett slags svart födelsedag. Dagen är för alltid ingraverad i det judiska folkets och Israels kollektiva minne och identitet.

Om en dryg vecka är det parlamentsval i Israel, det första sedan 7 oktober 2023, det första........

© Göteborgs-Posten