Han pekade bort från sig själv, mot skönheten
Herbert Blomstedt liknade framgång vid råttgift. Själv stod han emot. Han var en världsstjärna, men ingen diva. Vad är skillnaden? En diva kråmar sig i strålkastarljuset på en scen; en stjärna lyser på natthimlen och ger ljus och glädje åt människorna. Det är skillnaden.
När jag ser honom dirigera, lyssnar på hans tolkningar eller läser intervjuer med honom framträder samma hållning: Han pekar mot något annat än sig själv. Utmärkande för Blomstedt var att han försökte förverkliga kompositörernas intentioner – snarare än att själv göra avtryck i musikhistorien.
Man blir aldrig chockerad när man hör hans tolkningar, däremot kan man uppleva hur varje del av musiken lever och vibrerar. Också de allra längsta tonerna bibehåller energin ända till slutet. Varje frasering är avsiktlig.
Ta en sådan som Herbert von Karajan, bara 20 år äldre än sin namne: I hans musicerande hör jag ett monument över dirigenten själv. Hos Blomstedt hör jag framför allt en vilja att lyfta fram musiken.
Eller annorlunda uttryckt: Det finns genier och det finns förebilder. Blomstedt var förvisso genialisk i sin allt djupare förståelse av den germanska och skandinaviska klassiska musiken, men framför allt är han en förebild. Han levde sitt liv väl och använde sin begåvning för att göra världen vackrare. Han slutade inte att utvecklas och tog emot sitt liv och sin hälsa som en gåva, inte minst förmågan att arbeta så högt upp i åren.
Ända fram till sin död i onsdags........
