Har Emma Engdahl, författare och professor i sociologi, låtit AI skriva merparten av sin senaste bok ”Lektioner i kärlek” och därtill en understreckare i Svenska Dagbladet om det i sammanhanget lite komiska ämnet ”den framträdande människan”?

Det är Kvartal som har låtit programmet Pangram analysera hennes texter och funnit att de med stor säkerhet är AI-skrivna – till skillnad från hennes tidigare böcker. Professorn förnekar detta bestämt, men berättar att hon använder AI som ett arbetsredskap, som en kollega, som en kreativ redaktör.

Pangrams analyser är inte helt tillförlitliga. Jag skulle tro att Engdahl faktiskt har skrivit sina texter själv. Kvartal borde har nöjt sig med skribentens egen analys av Engdahls prosa. Den är intressant nog. För troligare än att professorn låtit AI skriva texterna rakt av, är att hon lyssnat så mycket på sin AI att hon själv börjar låta som den.

Om man tycker att AI:ns förslag på argumentation, paralleller, stilistik och disposition är värdefulla, så kommer ens text att bli mer AI-lik – fast man själv kanske tror att den bara blivit snyggare, tightare och fyndigare. Vårt språk och vårt tänkande påverkas av dem vi pratar med. Den som gör en språkmodell till närmsta kollega kommer att formas av denna språkmodell, såväl språkligt som innehållsmässigt.

Det anses oproblematiskt att jobba på det sättet, men jag tror att, förutom att göra texterna tråkiga och generiska, så begränsas själva tänkandet. När allt kan kotrolleras direkt med en AI kan inga tankar flyga tillräckligt högt och fritt tillräckligt länge. Och det är ett större problem än att det kan finnas människor som vill ta åt sig äran för ett verk som en maskin har skrivit.

Det stora hotet mot litteraturen, essäistiken och kritiken är kanske inte att AI alltmer börjar bete sig som människor, utan att människor beter sig som AI och att det de skriver själva är lika själlöst, prydligt,........

© Göteborgs-Posten