I december 2024 drog det en minnesvärd storm genom Mediesverige efter att SVT sände Dan Josefssons dokumentärserie ”Det svenska styckmordet”. I kväll sänds den i flera avseenden motiverade uppföljaren ”Vad hände sen?” I programmet förstärks den, krasst sagt, vulgärpopulistiska konspirationen om ett genomkorrupt rättsväsende som sväljer och spottar som det vill.

Uppföljningen visar nämligen att det i rättslig mening inte har hänt något sedan sist. Catrine da Costas utpekade förövare har inte fått upprättelse på det sättet som den inledande dokumentärserien ville få till stånd. Detta förklarar Josefsson i SVT:s Morgonstudio (8/4) med att ”det har inte funnits några jurister som har varit villiga att underteckna ett resningsbeslut, för de visste att de skulle löpa gatlopp i pressen”.

Menar han att en oförklarlig konspiration skulle ha fått fäste på landets domstolar?

Menar han att en oförklarlig konspiration skulle ha fått fäste på landets domstolar?

Därför är det inte heller meningsfullt att lämna in nya resningsansökningar menar han, och en så kallad ex gratia-ansökan till regeringen ses som den enda möjligheten till upprättelse, eftersom detta är en ersättning som kan utbetalas på rättspolitisk snarare än rättslig grund.

Menar han att en oförklarlig konspiration skulle ha fått fäste på landets domstolar? Samma domstolar som meddelar utskällda domar varje förmiddag skulle alltså frångå lag och etik i prövningen av just fallet da Costa?

Det är ett påstående som inte bör lämnas oemotsagt i tider av en ökande misstro mot en föreställd elit. Inte minst när denna elit, i fallet da Costa, har likställts med kvinnorörelsens engagemang i fallet.

Det är också svårt att förstå var den påstådda beröringsskräcken hos landets jurister skulle komma ifrån. Det går inte att säga något annat än att dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” lyckades med sitt ärende att vända opinionen kring fallet.

Landets många skribenter, i gott sällskap av alla jag någonsin träffat, var övertygade om de utpekades oskuld. Någon måste ha förtalat allmänläkaren och obducenten, för utan att ha gjort något ont blev de en morgon häktade, sades det.

Själv är jag, av skäl som jag tidigare skrivit om, kritisk till programmets tes. Fallet Catrine da Costa har prövats i vad jag förmodar är fler instanser och omtagningar än något annat svenskt mord. Under flera decennier, hos myndigheter och domstolar, i Sverige och i Strasbourg.

Jag vet inte vem som är skyldig till mordet och jag blir misstänksam mot den som påstår sig veta

Jag vet inte vem som är skyldig till mordet och jag blir misstänksam mot den som påstår sig veta

Jag är den första att medge att svenskt rättsväsende bär ansvaret för mänskliga katastrofer, i både dåtid och nutid. Oftast är det lagstiftarens fel men ibland är det också lagens tillämpning

Om jag haft samma nattsvarta förståelse av rättsväsendet som Josefsson och den stora majoriteten av landets befolkning, så skulle jag däremot ha lämnat landet.

Jag hade inte vågat vistas på stan, i rädsla för den godtyckliga våldsmaskin som skulle vara landets juristkår. Jag tycker inte det verkar rimligt att i övrigt sansade människor, dit jag för all del räknar Dan Josefsson själv, håller sig med denna verklighetsuppfattning.

Avslutningsvis bör det sägas att jag, i motsats till många som har engagerat sig i fallet, inte är synsk. Jag vet inte vem som är skyldig till mordet och jag blir misstänksam mot den som påstår sig veta det. Vad jag däremot vet, för jag har levt i dess närhet i många år, är att svenskt rättsväsende inte är så korrupt som ”Det svenska styckmordet” vill antyda.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Per Magnus Johansson: Utan ansträngning är Europa förlorat

Joanna Górecka: De kristna glutenallergikernas bittra tårar

Dante Löfmarck: Därför är poeterna i dansk alternativhöger så bittra

David Brax: De borde ha tagit upp Palestinautställningen

© Göteborgs-Posten