I Göteborgs stadsmuseums samlingar finns ett odaterat fotografi som ger en nyckel till Göteborgs nöjeshistoria. Det skulle kunna vara taget år 1900.

Fotografen har stått någon meter bredvid spårvagnsspåret i korsningen mellan Kungsportsavenyn och Allén. Bilden visar Avenyn mot söder, partiet från Allén till Engelbrektsgatan. Avenyn är grosshandlarnas trädgårdsstad, lövkronor väller upp framför pseudohistoriska burspråk och balkonger.

Den mest iögonfallande detaljen i förgrunden är en liten hög med gödsel från en hästspårvagn. Ett ekipage med häst och vagn med en tunna på flaket rullar i vänstertrafik söderut. En man kommer med spatserkäpp i vänstra kanten. Springpojkar drar vagnar. En annan pojke är cykelburen. På en bänk sitter en dandy i halmhatt och med vit krage som sticker fram under kavajen.

Kyparen hade en dotter som var ovanligt vig.

Kyparen hade en dotter som var ovanligt vig.

Men bildens centrum – den perspektiviska centralpunkten – är den gamla Lorensbergsparkens entré. Det är en av få fotografiska återgivningar, kanske den enda, som visar hur den en gång tedde sig i sitt geografiska sammanhang: en välvd port i grönska, skönjbar för flanörer med punsch i blick redan i höjd med grosshandlare Dicksons palats, löftesrikt lätt doftande av cigarr i sommarkvällen. Den välvda porten på Avenyn är knappt synlig på fotografiet. Det är som om den vore på väg att bli en del av det förflutna redan när bilden tas.

För en nutida göteborgare är det ett foto som kullkastar hela den invanda föreställningen om Avenyn som en utsträckt grå linje. För det sena 1800-talets göteborgare var det så här Avenyn såg ut: en pampig promenadentré till Lorensbergs glada kägelbanor och punschhalvor. Detta fotografi hos Göteborgs stadsmuseum kastar ljus över det Lorensbergsfenomen som annars lätt kan te sig som ett mysterium för en nutida Göteborgsflanör: hur det kan komma sig att ett område kallas Lorensbergs villastad när det inte ligger i anslutning till den nuvarande Lorensbergsparken. Ännu mer förbryllande ter det sig att det gymnasium som numera kallas Hvitfeldtska gymnasiet i planeringsstadiet föreslogs heta Lorensbergs läroverk.

Orsaken får nog sökas i att vi nutidsgöteborgare ibland har svårt att förstå vår gemensamma historia. Under det sena 1800-talet var Lorensbergs restaurang centralpunkten i en park- och trädgårdsvärld som flöt ut i böljande landsbygd i anslutning till Södra vägen och Gibraltarbergen. Avenyns dåvarande avslutning – där Götaplatsen och de nuvarande institutionsbyggnaderna i dag ligger – bestod av gröna buskar eller skogbeväxta platåer.

Det var branter och bäckar och utspridda träbyggnader. Det var landskap. Det var stadens slut. Nöjes- och parketablissemanget Lorensberg låg huvudsakligen där Park Avenue Hotel i dag finns. Under den första halvan av 1800-talet var Lorensbergparkens hjärtpunkt ett utvärdshus bortom stadens hank och stör, ett sommarnöje med punsch, dansbana och en handdragen karusell.

Den 15 april år 1857 fanns i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning en liten notis:

»Vid Lorentzberg inträffade Annandag Påsk den olyckshändelsen att en fabriksgosse om 13 á 14 år ljöt döden genom en stöt i hufvudet vid den i parken befintliga karusellen …«

Olyckorna slutade inte där. Värdshuset, traktörbostaden, dansbanan och karusellen brann en decemberdag 1864. En misstänkt mordbrännare hade observerats lugnt betraktande lågorna. Ett rykte spreds också om att tjugo hästar brunnit inne. Det visade sig dock vara karusellhästarna av trä. Ett nytt värdshus stod klart i slutet av 1860-talet. Standarden höjdes. I april 1887 meddelade krögaren Victor Norman att Lorensberg inte blott arrangerade bröllopsmiddagar och baler utan även hade »uppvärmda kägelbanor«. En veckomeny från Lorensbergs Restaurant den 27 november 1898 är bevarad. Den ger en fin ögonblicksbild av göteborgsk grosshandlares typiska kosthållning:

Hvitkål med prinskorf

Buljong med quenelles

Kokt torsk med ostronsås

Hvitlingsfilet med colbertsås

Späckad oxhare med brüsselkål

Färserad lambog med syltlök

Äppelrisoller med vaniljsås

Det var bra fart på Lorensberg. Rekordkvällen noterades i varietélokalen år 1891. Då serverades en sommarkväll tre tusen flaskor punsch. Det fanns också en liten djurpark. Enligt Bengt Petersen – son i den sista krögarfamiljen på Lorensberg – höll man i närheten av restaurangen påfåglar, pärlhöns, jakar, getter, påfåglar, markattor och dresserade björnar. Men den största celebritet – åtminstone i eftervärldens ögon – som besökte detta stora och brokiga nöjesområde vid stadens slut var naturligtvis Elvira Madigan. Hon framträdde på Lorensberg flera gånger.

I Göteborgs Posten annonserades: »Lördagen den 4 sept. 1886: Sista uppträdandet av Fröknarna Madigan i sina utomordentliga produktioner på ståltråds lina ...«

I berättelsen om Elvira Madigan och löjtnant Sparre finns även en göteborgsk bifigur med stark koppling till Lorensberg. Elvira Madigan – som egentligen hette Hedvig Jensen – föddes i Flensburg år 1867 och dog för ett revolverskott tillsammans med Sixten Sparre i en dansk skogsdunge i juli 1889. De hade träffats första gången när Cirkus Madigan besökte Kristianstad vintern 1887–88.

På en bänk sitter en dandy i halmhatt och med vit krage som sticker fram under kavajen.

På en bänk sitter en dandy i halmhatt och med vit krage som sticker fram under kavajen.

Löjtnant Sparre var, precis som i visan, gift och hade två barn. Han var en skönande som skrev poesi och översatte Heine till svenska, och älskade teater och cirkus. En glad prick som verkar ha varit synnerligen olämplig som yrkesofficer. Elvira Madigans spektakulära rymning från Cirkus Madigan inträffade när sällskapet i maj 1889 hade föreställningar i Sundsvall. Hon tog tåget mot Stockholm och gensköts av Sixten Sparre i Bollnäs. De fortsatte till Danmark, tog in på hotell i Svendborg och hamnade slutligen på ett badpensionat. Den sista morgonen gick de till en skogsdunge med picknickkorg och parasoll. Sixten Sparre medförde också sin revolver. Det går alltså inte att veta om Elvira Madigan begick självmord eller mördades.

Men en del av historien hade inletts tre år tidigare, i augusti 1886, på Lorensberg. Systrarna Elvira och Gisella Madigan (de var inte systrar på riktigt, utan blott i annonserna) dansade på lina i Lorensbergsparkens ljumma sommarvindar – inför grymtande herrar, avundsjuka kvinnor och betagna elvaåringar – dagligen i två veckor. Numret var fiffigt uttänkt: den mörka slanka Gisella vandrade på sträckt lina på en nedre nivå medan den blonda kurviga Elvira högt upp vandrade på slak lina.

Elvira var Cirkus Madigans klart lysande stjärna

Någon kväll – kanske efter en halvsvag eftermiddag då mister Lockhardts vidunderelefanter uppfört sig oinspirerat och Gisella vacklat på linan – slog sig väl direktör Madigan i slang med en kypare på Lorensberg. Kyparen hade en dotter som var ovanligt vig. Man kan bara gissa hur det gick till. Kanske fick flickan göra några konster. Kanske fick hon gå ner i spagat på gräsmattan bredvid de pinniga parkstolarna och den moriska paviljongen.

Vad man säkert vet är att Lorensbergskyparen Anderssons dotter anslöt sig till Cirkus Madigan som lärling och snart började uppträda som ormmänniskan fröken Hedvig. Hon måste hejdlöst ha beundrat den några år äldre Elvira, cirkusens stjärna. När Elvira Madigan försvann var en av de inledande gåtorna hur hon – en hårt hållen cirkusflicka, konstant under uppsikt – hade kunnat kommunicera med Sixten Sparre. De hade haft en bulvan – den lilla ormmänniskan Hedvig Andersson från Lorensbergsparken. Hon smög dagligen till postkontoret och hämtade Sixten Sparres brev. Utan Hedvig Andersson hade flykten inte kunnat planläggas, Sixten Sparre hade inte kunnat kliva på i Bollnäs och paret hade nog aldrig nått den sista skogsdungen.

Elvira Madigans död var naturligtvis en gränslös sorg för cirkusfamiljen Madigan. Men den oansenliga Cirkus Madigan blev också över en natt Sveriges mest berömda cirkus och var inom några år ett av Skandinaviens största turnerande sällskap.

Allt hade sett annorlunda ut om inte John Madigan hade värvat kyparen Anderssons dotter en augustidag på Lorensberg år 1886

Fotnot: En längre version av denna essä är publicerad i boken ”Lorensbergs villastad” (Max Ström/Hammarviken)

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - GP Historia

Kristian Wedel: Sprit, fartyg, pengar, skottlossning och striptease

Den gamla staden ligger under Gamlestan

Kristian Wedel: Detta är min stora upptäckt om svensk historia

Kristian Wedel: Som redaktör för GP Historia kastar jag sten i glashus

© Göteborgs-Posten