Personlig utveckling är utmattande. Det är så himla jobbigt att komma till insikt och sådan skit. Speciellt i min ålder. Jag hade hoppats att det skulle vara slut med det där efter jag fyllt femtio men icke sa nicke. I vilket fall som helst infann sig senaste språnget i mitt själsliga växande när jag drack kaffe på en uteservering häromveckan. Det är den perfekta säsongen för dylika aktiviteter just nu. Folk är så där glada man bara kan bli när solen äntligen visar sig i en stad där november pågår sju månader om året. Inifrån kaféet hörde jag hur en soft spellista snurrade. Ett ystert studentflak körde förbi med dånande musik. Jag reagerade inte alls. Och det gjorde mig illa till mods. Jag kände igen båda låtarna och rent historiskt har jag alltid avskytt dem och de inblandade artisterna av hela mitt hjärta. För tjugo år sen hade jag förmodligen grinat illa, stönat ljudligt och himlat med ögonen. Nu rörde jag inte en min. Det enda äckel jag kände var inför min egen slätstrukenhet.

Jag insåg att jag drabbats av ålderns rimlighet. Ni vet det där läget när man tycker det mesta är trevligt och bra. Man ser båda sidorna. Kanske rentav en tredje snett vid sidan........

© Göteborgs-Posten