I februari meddelade finansminister Elisabeth Svantesson att pengarna för reformer under nästa mandatperiod i princip är slut. Det är faktiskt en underdrift. Sverige lånar redan stora summor till försvarsuppbyggnaden, inklusive stödet till Ukraina. Vi går helt enkelt back. Visserligen är statsskulden låg, så det är rimligt att lånefinansiera Försvaret. Men det kommer att innebära stigande ränteutgifter. Några stora välfärdssatsningar, eller för den delen skattesänkningar som inte är direkt tillväxtorienterade, kommer det inte att finnas utrymme för åren 2026-2030.

Regeringen har fått kämpa med en utdragen lågkonjunktur den här mandatperioden. Rysslands invasion av Ukraina 2022 chockhöjde bränslepriserna och skapade en akut inflationskris med höga räntor. Sedan kom Trumps tullkrig och slutligen den osäkerhet kring oljeförsörjningen som Irankriget lett till och som dämpat den ekonomiska återhämtningen.

Nästa regering kommer oavsett färg att tvingas genomföra en del tuffa prioriteringar. Nedskärningar i välfärden och byråkratin eller skattehöjningar? Tillväxtreformer som kortsiktigt kan drabba vissa väljargrupper? Kortsiktiga besparingar på underhåll och investeringar i infrastruktur?

Få motsätter sig i teorin........

© Göteborgs-Posten