Vapenvila – fast våldet fortsätter

Johan Mathias Sommarström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2026-04-08 22.56

Två veckors vapenvila men bomberna fortsätter att mullra.

Både Iran och USA utropar sig till segrare och Trump talar om en ny guldålder för Mellanöstern.

Synd bara att inget är löst och att stor skada redan är skedd.

Hormuzsundet öppnar, börsen dansar salsa. Oljepriset sjunker. Inte till de tidigare nivåerna, rederier och försäkringsbolag kommer att vara försiktiga tills en långsiktig fred kan nås, men det är iallafall bättre än under kriget. Eller? Sedan stänger sundet, anklagelser om brott mot vapenvilan haglar. Skakigt, instabilt och darrade.

I Teheran firades det på gatorna samtidigt som Donald Trump försökte utmåla USA som segrare. Men vad har egentligen skett?

En kollega konstaterade krasst att det är som när man får kassakvittot efter en lång kväll på krogen. ”Kvar att betala”. Den sura verkligheten efter några timmars skrål och skrän.

Det finns mycket kvar att betala efter kriget.

Alla liv som släckts, människor som skadats och vars liv aldrig blir desamma igen. All materiell förstörelse och trovärdighet som förintats.

Nya attacker, nya anklagelser. Och i Libanon fylls bårhusen av döda i rasande israeliska attacker. Överfulla sjukhus vädjar om blod. Libaneser jag pratar med vittnar om overklighetskänslor, som om domedagen var här. Förtvivlade.

Ett nedsläckt internet och brist på internationella journalister i Iran har gjort det svårt att få tillförlitlig information om hur kriget slagit. Men civila har drabbats, som alltid. Dagarna innan vapenvilan attackerades en synagoga, en kyrka, tåg, mängder med civila bostäder och ett universitet.

Befrielsen av det iranska folket som både Trump och Israels premiärminister Netanyahu talat om blev det inget av. I stället är det svårt att inte se en tilltagande avsky mot dem som bombat civila hem och satt skräck i vanliga människors vardag. Det betyder inte att iranska regimkritiker plötsligt ställer sig på regimens sida. Aldrig så, men ett större frö av misstro är sått mot dem som lovade frihet men kom med bomber.

Det iranska folket lär inte heller vara särskilt imponerade av Trumps hot om att utplåna en hel civilisation och bomba Iran tillbaka till stenåldern.

Vi vet inte om det var hans ojämförbart höga tonläge med hot som aldrig tidigare skådats av en ledare i en demokrati som banade väg för vapenvilan, om den kan kallas så. Men vi kan anta att utfallen knappast kommer att suddas ut ur historieböckerna.

Hur står det till med tillförlitligheten hos en världsledare som uttrycker sig så och hur ska någon kunna lita på att det finns ärliga avsikterna hos USA som fredsmäklare när ledaren säger sig vara villig att utplåna en hel civilisation.

Kommer USA ens av någon att kunna ses som en stabiliserande makt efter ett sådant uttalande eller snarare en spridare av kaos.

Nu väntar förhandlingar med start i Islamabad på fredag. Förra gången en överenskommelse nåddes mellan parterna tog det 1,5 år. Nu ska en eskalering förhindras på två veckor.

I samband med vapenvilan utropade Donald Trump en ny guldålder för Mellanöstern. Precis som han många gånger tidigare förklarat evig fred. När överenskommelsen om vapenvila i Gaza förkunnades förklarade Trump att det var en historisk gryning för Mellanöstern. Att eran av terror och död var över medan en ny era inletts av tilltro och hopp. På en presskonferens förklarade han att folk dansade på gatorna.

Jag var i regionen då, jag såg ingen som dansade.

Under sin första presidentperiod talade Trump om ”deal of the century”, århundradets deal. Det skulle skapas fred mellan israeler och palestinier, en hållbar sådan. Vi vet ju alla hur det gick.

Det kommer att bli svåra förhandlingar innan Mellanöstern kan njuta av en ny guldålder. Tittar man på de tio punkter det ska förhandlas om känns det nästan hopplöst. Parterna står långt ifrån varandra. Och Libanon, ska de ingå eller inte i vapenvilan?

Pakistan, Kina, Turkiet, Egypten och alla andra som bidragit till den åtminstone tillfälliga nedkylningen kommer att få göra skäl för sina diplomatiska kunskaper.

Och för att nå en riktig guldålder, en hållbar fred måste också den ständiga kärnan i Mellanöstern lösas. Konflikten mellan Israel och Palestina. Där är vi inte ens i närheten av en lösning ännu. Även om viljan finns är oviljan desto större.

© Aftonbladet