Forskningen blir personlig – när ska vi låta naturen ha sin gång?

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

För en forskare som jag kan en skräntärna med färgring och GPS-sändare på ryggen vara både en datapunkt på skärmen och en enskild fågel.

Men efter att ha följt samma population i flera år blir vissa fåglar också märkligt bekanta. Man ger dem kanske ett smeknamn, lär sig var de häckar, var de övervintrar och om de återvänder följande vår. Till slut börjar man hoppas att de gör det.

Forskare förväntas vara objektiva. Men jag tror inte att det riktigt är samma sak som att vara likgiltig. Få människor tillbringar kalla morgnar i båt, kliver i land på vågsköljda skär och följer samma fåglar år efter år utan att på något sätt fästa sig vid dem.

Kanske är det till och med en del av drivkraften. Man vill förstå dem just för att man bryr sig om vad som händer med dem.

För mig blir det........

© Åbo Underrättelser