Vi har många globala utmaningar, men bara en kan utplåna civilisationen på en eftermiddag. Så skrev hundratrettio Nobelpristagare, bland dem AI-pionjären Geoffrey Hinton och Lundafysikern Anne L’Huillier, i ett uttalande i somras.

Det senaste nedrustningsfördraget mellan USA och Ryssland, New START, har precis löpt ut och ingendera sidan verkar vilja ersätta det. Nu ska Frankrike utöka sin kärnvapenarsenal och Sverige delta i ”fördjupad dialog”. 

Plötsligt låter det lika självklart att vara för kärnvapen som för kärnkraft. Frankrikes utbyggnad framställs som att de tar en för laget, och samtalen om kärnvapen kan, med självklarhet, enbart stärka svensk och europeisk säkerhet. När Socialdemokraterna nekar till att vara så överens som statsminister Ulf Kristersson (M) antytt kallas de ansvarslösa av DN:s ledarsida.

Finns det alls problem har de ”ingenting att göra med kapprustning”. 

Brukar inte kapprustning börja med att någon skaffar fler vapen? Nej, enligt DN kan detta till och med bidra till att upprätthålla icke-spridningsavtalet. Tills det inte gör det, eftersom Sverige tydligen bör ha som plan B att skaffa egna kärnvapen. 

Ibland föreslås i USA att amerikanska lärare ska beväpnas för att kunna avvärja skolskjutningar. Svenskar skakar häpet på huvudet. Hur skulle risken för dödligt våld minska av att fler människor bär vapen? När vi diskuterar kärnvapen bör vi åtminstone kunna testa samma perspektiv. 

Grundtanken att kärnvapen krävs för att undvika krig dominerade världspolitiken i decennier. När jag var i tioårsåldern existerade 70 000 kärnvapenstridsspetsar. Fyrtio år senare har internationella avtal och avveckling fått ner siffran till drygt 12 000. Så nu kan vi bara spränga bort Hiroshima 146 000 gånger. Dagens vapen är betydligt kraftigare än andra världskrigets.

Även denna ledarsida har slagit fast att vi tyvärr behöver prata om kärnvapen. Låt det bli ett brett samtal, om riskerna med att avstå kärnvapen – och de enorma riskerna med att ha dem. I forskningstidskriften Nature uppmanades nyligen fysiker att tala öppet om farorna med att bygga nytt, bygga ut, och testa.

Det har varit så oerhört nära att gå fel, flera gånger. En dag tar turen slut. I boken Kärnvapenkrig: Ett scenario beskriver journalisten Annie Jacobsen vad som händer då: Efter 72 minuter är mänskligheten utplånad.

Den som bestämt hävdar att kärnvapen ger trygghet måste som minst ta ansvar för att minimera riskerna med dem. Nobelpristagarna har skrivit en önskelista. Bland annat vill de att beslutet om att aktivera kärnvapen ska behöva tas gemensamt av minst två individer, varav ingendera är en AI. Forskarna vädjar också till akademiker, civilsamhälle och trossamfund att höja rösten. Att kräva att våra ledare väljer en annan väg – eller att de gör allt de kan för att minska riskerna med den här vägen. 

Hittills är det alldeles för tyst.

Lisa Kirsebom, frilansande vetenskapsjournalist och moderator

lisa.kirsebom@gmail.com

© Sydsvenskan