Péter Magyar har vunnit valet i Ungern. Det är historiskt. Men det är ingen liberal jordskredsseger. Tisza är ett konservativt parti, och i flera frågor ligger politiken närmare Orbán än många i Bryssel vill erkänna. De strukturer Fidesz byggt under sexton år försvinner inte med ett valresultat.

Den som väntar sig en snabb kursändring kommer att bli besviken. Men det vore också att missa något som ofta är förbisett, nämligen att det som formar en ny ledare i första hand inte är valplattformen, utan vilka rum han släpps in i. Vilka som ringer. Vem som får honom att känna sig viktig, respekterad och som en i gänget.

Magyar gick till val på en pro-europeisk linje. Inte radikal, men tydlig nog för att bryta med Orbán. I samma sekund som valresultatet stod klart började telefonerna ringa från Berlin, Paris, Bryssel och Stockholm. Lyckönskningar, inbjudningar, varma ord om Ungerns återkomst till den europeiska familjen. Delvis är det förstås artig praxis, men det är också politisk påverkan i sin mest effektiva form.

”Hans pro-europeiska hållning kommer inte att formas av Bryssels formella krav, utan av middagarna i Élysée-palatset och presskonferenserna i Berlin”

Forskningen är samstämmig. Makt förstärker de politiska positioner man redan har. Bekräftelse från människor man respekterar gör dem svårare att överge. Politiker rör sig instinktivt mot sin in-grupp, den krets vars omdöme betyder något, och bort från dem de inte vill bli förknippade med. När de rätta personerna erkänner ens position känns den egna linjen inte längre som ett vägval, utan som det enda rimliga.

För Magyar betyder det att hans pro-europeiska hållning inte i första hand kommer att formas av Bryssels formella krav, utan av middagarna i Élysée-palatset, presskonferenserna i Berlin, toppmötena där han behandlas som en viktig del i det europeiska ledarskapet. Det är där hans hållning kan komma att cementeras.

Orbáns resa är på många sätt en spegelbild, även om kausalkedjan är svår att belägga entydigt. Mycket talar för att hans radikalisering inte bara drevs av väljarna, utan också av vilka rum han successivt stängdes ute från – och vilka dörrar som öppnades. När relationen med EU:s ledarskap förgiftades och toppmöten blev konfrontationer sökte han sig till andra arenor: Moskva, Peking, Mar-a-Lago. Där välkomnades han med öppna armar och möttes av respekt och bekräftelse. Att det formade honom, Fidesz och den anti-etablissemangsagenda han kom att representera är otvetydigt, även om det förstås är svårt att säga exakt hur avgörande det var.

Här finns en risk som ofta underskattas. När en ledare pressas hårt utifrån sker sällan omprövning. Det motsatta händer. Positionen hårdnar.

Om Magyar nu möts av krav på att överge centrala delar av sin politik, om det europeiska stödet villkoras med en ideologisk omvändelse han inte lovat, då pressas han in i samma defensiva spår som Orbán en gång gjorde. En ledare som tvingas välja mellan sin valbas och sina nya allierade väljer nästan alltid sin valbas.

Det finns också en inrikespolitisk kostnad. Om ungerska väljare uppfattar att regeringen snabbt underordnar sig ett europeiskt tryck öppnas ett utrymme för Fidesz, eller något mer radikalt alternativ, att komma tillbaka. Välvilja som uppfattas som nedlåtande kan vara lika destruktiv som öppen konflikt.

Slutsatsen är enkel, men svår i praktiken.

Europa ska inte uppfostra Magyar. Europa ska genom relationer, inkludering och tillhörighet göra det mer attraktivt för honom att surra sig vid den europeiska masten än att bryta sig loss.

Det görs inte genom beröm, kravlistor eller sondmatning av progressiva värderingar, utan genom att inkludera honom där makten faktiskt utövas. Ge honom roller som förutsätter samarbete. Göra honom beroende av relationer som kostar att bryta. Göra det praktiskt och socialt dyrt att vända bort. Det är så politiska positioner stabiliseras.

För svenska läsare finns en större lärdom. Utrikespolitik beskrivs ofta som förhandlingar, deklarationer och formella beslut. Men riktningen sätts någon annanstans. I vilka sammanhang en ledare inkluderas. Vem som anses höra till. Vem som får inflytande, och vem som stängs ute.

Magyar har vunnit ett val men det är nu hans ledarskap formas.

Casper T Schaberpartner, 500

© Resumé