I Svensk ordbok beskrivs en sommarplåga som en ”låt som är mycket populär en viss sommar och som därför spelas till leda”. Men ordet har inte alltid behövt en topplista. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas hittar jag en formulering från Malmötidningen år 1901. Där beklagar sig skribenten över ”detta eviga italienska musikband, som blifvit en obligat sommarplåga för Malmö”. Musikbandet störde en konsert i parken och njutningen blev, som skribenten uttryckte det, ”temligen klen”. Här är sommarplågan inte en hitlåt, utan ett återkommande ljud i det offentliga sommarrummet. Något som störde och inte gick att komma undan.

Det är lätt att le åt formuleringen, men den säger också något. Redan här finns flera av sommarplågans nutida byggstenar: upprepningen, årstiden, det offentliga rummet och känslan av att inte själv kunna välja bort ljudet. Det italienska bandet var inte nödvändigtvis dåligt. Problemet var att ljudet fanns där, gång på gång, och lade sig mellan publiken och den konsert de kommit för att höra.

I min forskning återkommer jag till språk och till människors sätt att tala om musik. Språket bidrar till att forma våra föreställningar om vad musik är, men också hur vi upplever den. Därför är ordet sommarplåga intressant. Det rymmer både sommarens lätthet och plågans tyngd: en låt som hör till ledigheten, men som också bär på ett mått av lidande.

Sommarplåga är också en ganska speciell etikett. I många språk finns ord för musik som ”fastnar” i huvudet – på engelska talar man om earworms,........

© NA