Jag sitter på tåget i min vanliga svarta jacka i ett inferno av speedade maskeradgäster. Det är familjer, ungdomar, kompisgäng och gubbar i utklädningskläder, hattar och peruker som försöker föreställa gycklare, vikingar, tyrolare, blommor, oljeshejker, bagare, bebisar... Tydligen förbereder de sig i helt ett år för den här veckan, syr dräkter och snickrar på sånger. Inte undra på att alla är så hyper då. Det måste ju bli kul, det måste bli mer än de har vågat hoppas på.

Så det sjungs hejvilt. Det skriks på spanska. Det spelas tut-i-luren. Men min blick fastnar på en vanlig man i 65-årsåldern som sitter vid fönstret och ser gravallvarligt framför sig med en illgrön peruk på huvudet. Bredvid sig har han sin lika bistra fru som har knallröda clownfläckar på kinderna. Jag fantiserar om att de kanske, så fort de kliver av tåget, kommer att börja go crazy. Men det blir inte så. Med oförändrat tungsinne ser jag dem försvinna in i den kokande folkmassan. Det här måste tydligen betas av – i år också.

Det som sker i den spanska staden är ett slags karneval där vanliga människor och musikanter klär ut sig och sjunger satiriska sånger. Vi sugs snabbt in i ståhejet. En miljon utklädda människor drar omkring på gatorna med tutor. Det sjungs i olika........

© Göteborgs-Posten