Jag blir alltid avundsjuk när jag följer debatter om svensk samtida litteratur på kultursidorna. Tänk om en femtedel, en tiondel ens, av det utrymmet kunde ägnas åt svensk film.

Tänk om det fanns ett levande offentligt samtal om estetik och form. Om kamerarörelser och klipp, om vad en åkning kan göra med en scen, om varför man väljer arkivbilder framför rekonstruktioner eller animation framför fotografiska bilder. Om hur dagens svenska filmer förhåller sig till de filmer som redan finns.

Samtalet om svensk film i dagspressen kretsar ofta kring pengar, eller snarare avsaknaden av dem. Och visst, det är en avgörande fråga. Men vad händer efteråt, när filmen väl finns?

Inte heller rapporter om filmer som vinner festivalpriser säger nödvändigtvis särskilt mycket om en films kvalitet. I ett internationellt festivalmaskineri har priser blivit en del av filmernas marknadsföring.

Film är förstås både konst och masskultur som kräver ett kollektiv bakom kameran och människor framför den, men som också behöver ett kollektiv på andra sidan. I biosalonger, på festivaler, i streamingsoffor. Och i offentligheten.

Jag trodde exempelvis att Michael Lindgrens ”Flaggan” skulle vålla större uppståndelse. Filmen har haft hyggliga publiksiffror, men någon större diskussion har uteblivit. Det betyder inte att intressanta läsningar har saknats. Ulrika Stahre har exempelvis lyft fram bruket av den svenska flaggan, som symbol och faktiskt tyg, och visat vad som kan öppna sig när kritikern stannar kvar inför det som syns i bilden.

Jag tyckte att ”Flaggan” var rätt toppen, och fann mycket intressanta infallsvinklar som hade kunnat tjäna som underlag för vidare........

© Göteborgs-Posten