Jag har redan innan skrivit om att det börjar bli pinsamt att vara svensk skräckfilmsfantast. Visst, vi har Victor Sjöströms internationellt hyllade ”Körkarlen”, Tomas Alfredsons kultförklarade ”Låt den rätte komma in” och nu senast Mattias J Skoglund filmatisering av Mats Strandbergs ”Hemmet”, men det krävs mer än så. En hundraårig stumfilm, vampyrer i Blackeberg och habil pensionärshemsskräck räcker inte för att kunna konkurrera med våra nordiska grannar. Inte på långa vägar.

Vilket kanske säger mer om dem än om oss. Den nordiska noir-skräcken är en minst sagt intressant avknoppning inom rysargenren, tack och lov långt ifrån den förutsägbara splatter som pumpas ut från staterna i tid och otid. Ta finska ”Ruva” av Hanna Bergholm, danska ”Speak no evil” av Christian Tafdrup och isländska Valdimar Jóhannsson ”Lamm” och du har en filmkväll som definitivt inte går av för hackor, men som kanske kommer få dig att vilja sova med lampan tänd.

Men den klarast lysande stjärnan finns i vårt grannland i väst. Norge fick inte bara fjordarna och oljan, de fick även skräcken. Nej, jag talar inte om Emilie Blichfeldts hajpade bodyhorror ”The Ugly Stepsister” från i fjol, utan om ett betydligt mer bortglömd – och svartvit – film om systrar och blodbad.

Den som hade orken att ta sig till Göteborgs filmfestivals sena visningar av ”Demring”, vet vad jag syftar på. Den norska regissören Patrik Syversen debuterade 2008 med ”Rovdyr”, och har sedan dess mer eller mindre frångått skräckgenren. Men med ”Demring” – eller ”Dawning” som den heter på engelska – har han hittat tillbaka till sina rötter.

Filmen utspelar sig på den norska landsbygden. En man dyker upp utanför huset där tre systrar tillbringar helgen. Han är snygg och hövlig, ser ut att vara i deras ålder. Han förklarar, något besvärat, att bilen har fastnat i leran och att han behöver hjälp. Bärgningsfirman ligger långt bort, han skulle behöva vänta många timmar i den kyliga vårkvällen. Kan de tänka sig att följa med och putta på där bak?

När systrarna ger honom kalla handen tänker man först att de är orimliga. De är tre, han är en. Dessutom är myten om ensamma galningar både förlegad och tämligen ogrundad. Risken att bli mördad av en person i ens närhet är betydligt större. Vad skulle han ha för motiv?

En av systrarna får dåligt samvete och övertalar de andra att följa med mannen till hans bil. De går längs den långa grusvägen och kallpratar med främlingen, skrattar och skämtar, ställer ytliga frågor. Som man gör med människor man precis har träffat.

Det står utom allt rimligt tvivel att saker kommer gå åt helvete.

Det står utom allt rimligt tvivel att saker kommer gå åt helvete.

Det finns ingenting i mannens beteende som tyder på att hans avsikt hela tiden varit att ta livet av systrarna. Ändå är det precis det han gör. Jagar dem genom skogen och dräper dem en efter en. Det visade sig inte alls vara svårt, trots att han är en och de var tre.

Men det radikala i ”Demring” är inte hur den slutar, utan vad som händer i filmens första halva.

För med nästan all annan skräckfilm byggs stämningen upp redan från början. Man presenteras för en blond bimbo, ett gammalt hus och en upphittad, enögd docka, Bakgrundsmusiken är en enda lång moll-ton och himlen har en grålila nyans. Det står utom allt rimligt tvivel att saker kommer gå åt helvete.

Inte i ”Demring”, vars hela första halva är ett drama i egen rätt. Det är en berättelse om tre systrars olika och minst sagt såriga relation till sin mamma. När de får besök av mannen, som snart kommer att bli deras mördare, är de mitt uppe i ett allvarligt samtal. En av dem återhämtar sig från ett självmordsförsök. Spänningen byggs upp kring hur de andra systrarna ska våga berätta för henne om moderns plötsliga död.

På så vis efterliknar filmen verkligheten. Katastrofen som aldrig kommer med förbehåll eller varningar. På regissörssamtalet efter filmvisningen berättade Patrik Syversen själv att han ville skildra en vanlig dag som plötsligt övergår i något helt annat. Ofta reagerar vi på traumatiska händelser med förnekelse. Jag pratade ju med henne igår, hur kan hon då vara död idag?

Detta gav upphov till en helt annan typ av skräck än den jag vanligtvis känner i biosalongen.

Trogna läsare vet att jag är ett fan av Viljar Bøes skruvade furryskräck “Good boy” och Eskil Vogts lika vackra som rysliga ”De oskyldiga”. Med ”Demring” vill jag inte ens tänka på hur vi ska kunna konkurrera med grannarna i väst. Jag kan bara hoppas att Patrik Syversen nu återvänt till skräcken för gott.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kultur

Kritikstorm mot stjärnan: ”Chockad”

Varför sjunger inte Glenn på skånska?

Skjuter upp USA-turné – bandet får inte visum

Vill inte Nintendo mer än millennial-nostalgi?

© Göteborgs-Posten