Jag hade några timmar att slå ihjäl i Helsingborg och bestämde mig för att idka stadens folksport.

Jag har aldrig själv bedrivit denna berömda idrott. Den har blott stått för mig i ett skimmer av gröna immiga danska ölflaskor, färska räkor, landskap av smörrebröd och tunga vita dukar.

Jag skulle alltså tura. Det är, som varje lätt alkoholiserad Själlandsresenär vet, att färdas fram och tillbaka över sundet vid ett restaurangbord på någon av de trivsamma färjorna. Det finns säkert någon ombord som verkligen har ett ärende till Danmark, men det är vägen som är mödan värd.

Det regnade i Helsingborg. Det var en fredag.

Jag köpte en biljett på färjeterminalen. En skylt meddelade att antingen ”Aurora”, ”Tycho Brahe” eller ”Hamlet” avgick till Helsingör var tjugonde minut.

Avgångshallen i Helsingborg var ett stort blanklackat parkettgolv. En kvinna satt på en bänk och nös fyra eller fem gånger. Hon nös liksom på skånska. Det var stora och bullrande nysningar, med antydda diftonger mellan utbrotten.

I biljetthallens fönster sänkte sig molnen över Helsingborg. För varje minut som gick skruvades staden och sundet in i dimman.

Det fanns tre färjor att välja mellan.

Jag funderade på vilken av dessa båtar som bäst svarade mot behovet av räkor och smörrebröd.

”Aurora” är morgonrodnad. Det lät inte bra; det förde tankarna till filmjölk och skorpor. Och verklighetens Tycho Brahe avled efter en bättre kejserlig middag år 1601. Men ”Hamlet” lät förtroendeingivande. Jag klev ombord på ”Hamlet” och satte mig i en soffa i försalongen och betraktade genom de sneda rutorna regnmolnens grå svepning över sundet. Havet var temperamentslöst och dystert. Någonstans i djupet av fartyget ”Hamlet” hördes järnluckor som stängdes. Någonstans skrek ett barn.

Kungariket Danmark bredde ut sig på tvären framför oss, med dannebrogar, tegeltak och blåst och regn

Kungariket Danmark bredde ut sig på tvären framför oss, med dannebrogar, tegeltak och blåst och regn

”Hamlet” knogade mellan Helsingborgs silobyggnader och hamnskjul och lastbilar ut i sundet, lade sig plötsligt på styrbordssidan och gick i vad som kändes som en rakt nordlig riktning i några minuter, och sedan syntes Helsingörs bruna och gröna trappstegsgavlar och Kronborgs slott.

Jag tänkte på räkorna och smörrebrödet.

Jag genomsökte fartyget från toppen. Jag gick nedför branta trappor med vita ledstänger. På fördäcket regnade det och jag gick en sväng på den hala gröna plåten. Där satt en vitfågel och for mellan Sverige och Danmark.

Ingen restaurang syntes till.

Jag frågade en besättningsman. Han sa på dansk-svenskt blandspråk:

– Du är på fel båt, man. På ”Hamlet” äter du korv, man.

Jag fick en Tuborg och en röd korv. Jag satte mig i fören igen. Det grå sundet plattades ut. Dimman virvlade. Det tog fyra minuter att äta korven och dricka ölen. Bredvid mig satt två skåningar. Det var sydsvenska odalmän. Den ena hade en duktig mage under en grönrutig skjorta. Det pratade om nötkreatur, om mjölkpriser, foder och rekrytering. De var mer durkdrivna turare än jag. De hade redan från början försett sig med tre Tuborg guld. Per man. Korven hade de rationaliserat bort.

Medan kungariket Danmark bredde ut sig på tvären framför oss, med dannebrogar tegeltak och blåst och regn, övergav dessa bredstövlade män de agrara frågeställningarna. Samtalet präglades fortsättningsvis av något som jag aldrig någonsin har hört i det fantasilösa Göteborg.

Den ene skånske bonden försökte helt enkelt, framför det grå Öresunds dystra vågor, förklara för den andre skånske bonden vad Stockholm var.

– Ja du vet, Stockholm.

– Mm, sa den andre osäkert.

– Men för höge farao, du har väl varit i Stockholm.

– Mm, jag tror inte det.

Den förste samlade sig nu i några sekunder och sa:

– Stockholm är ungefär som Staffanstorp.

Den andre nickade igenkännande: han kände till Staffanstorp. Efter detta avbrott kunde berättelsen fortsätta:

– Jo, en grej hände alltså när jag var i Stockholm.

I detta ögonblick lade färjan ”Hamlet” till i Helsingör. De två männen reste sig så att det knakade i knän och byxor och stövlar och lämnade bordet efter att ha förtärt tre Tuborg Guld vardera på arton minuter blankt.

Jag klev av färjan ”Hamlet” i Helsingborg efter en (1) resa tur och retur mellan Helsingborg och Helsingör. Det är förstås inte tillräckligt för att räknas som en verklig turare. Det återstår mig fortfarande.

Men det är utmärkt att ha något ogjort i dimman på Öresund.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Alla svenskar visste hur de skulle göra för tjugo år sedan

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

”Ge mig en kopp svart te med mjölk och en massa kakor, så är jag lycklig”

Kristian Wedel: Alla svenskar visste hur de skulle göra för tjugo år sedan

Sara Kadefors: Plötsligt har vi slutat att skratta

Maria Näslund: Melodifestivalen var bättre förr

© Göteborgs-Posten