Ska man sammanfatta de senaste decenniets politiska opinion i ett ord så får det bli: föränderlig. Ni vet redan historien, 2010-talets woke-vänster byts successivt ut mot högerpopulism. Politiker med maktambitioner har ställt sig i kö för att vända kappan efter vinden. I ett uppskruvat samtalsklimat med sociala medier, har det varit angeläget att snabbt få igenom sin politik för att visa ”handlingskraft”. I de mer kulturkrigs-präglade frågorna har nya lagar drivits igenom trots invändningar från expertmyndigheter och remissinstanser. 2018, i kölvattnet av metoo, infördes exempelvis samtyckeslagstiftnignen trots Lagrådets avstyrkan och Advokatsamfundets varningar om bristande rättssäkerhet. I kölvattnet av dagens gängkriminalitet har det nyligen införts lagar om vandelskrav för medborgarskap, även dessa kritiserade av lagråd och advokatsamfund för bristande rättssäkerhet.

Mönstret är ganska väntat. Politiker vill gärna visa att de ”gör något”, experterna vill ofta förhindra att lösningen blir värre än problemet. Politikerna företräder en månghövdad opinion, experterna en liten klick med spetskompetens. Båda krafterna behövs för att undvika såväl oinskränkt folkmakt som expertstyre.

Det svenska ”beredningstvånget” – som är en del i den svenska maktdelningsprincipen mellan politiker och experter – har........

© Göteborgs-Posten