För ett litet tag sedan fyllde hemmets äldsta hund, Saxon, ett decennium.

Jag glömde lägga upp den obligatoriska hundbilden på sociala medier. Ingen liten partyhatt. Ingen tårta. Inte ens ett pliktskyldigt fyrverkeri av emojis. Det säger kanske något om åldern även hos husse. Förr hade jag lagt tjugo minuter på att hitta rätt filter och skrivit något hurtfriskt om ”världens bästa kille”. Nu stod jag mest i köket med ett leverpastejspaket i handen och kände hur hjärtat blev lite mjukt i kanterna.

Det händer något märkligt när ens hund fyller tio. Det är inte som när barn fyller tio, med gap, tjo, tjim, ballonger, studsande kalas och en känsla av att allting precis börjat. Nej, när en labrador fyller tio infinner sig snarare något som liknar existentiell bokföring. Man börjar räkna. Inte år bakåt, utan år framåt. Och det är en betydligt sorgligare matematik.

Vi firade förstås ändå. Vi är ju inga barbarer. Det blev godis, gos, lek och den där särskilda rösten man bara använder till hundar och möjligtvis spädbarn:

”Vem är det som fyller ååår?”

Det märkliga är att man gör detta fullt medveten om hur man ser ut. En vuxen människa, fullt kapabel att deklarera och boka tandläkartider, står och pratar falsett med en labrador som mest undrar varför leverpastejen kommer så långsamt.

Saxon själv verkar dessutom tämligen oberörd. Han lever fortfarande efter samma filosofiska princip som alltid: om något........

© Göteborgs-Posten