Jag älskar att sitta. Gud, jag älskar verkligen att sitta. Det bästa med att vara gravid var att skalla sig fram till gula stolarna på tuben. Nu när jag har en toddler får jag nästan aldrig sitta. Så jag tar med mitt barn till lekplatsen. Så att han ska sova gott om kvällen. Så att jag får sitta.

Tyvärr innebär varje lekplatsbesök psykogen paralys. Det är för att det inte finns något sjukare än lekplatser, skriv det på min grav. Beakta detta: avgränsade sandremsor mitt i våra städer där individer utan impulskontroll, individer som inte kan reglera sina egna nervsystem, förväntas samsas om spadar och torra fågellik utan att bita varandra.

Det är ett etiskt elddop varje gång. Jag rasar i vikt av stress bara jag tänker på det. Det är ständiga värdekonflikter: hur ska jag göra om jag tjatar på mitt barn att dela med sig men andra barn inte gör det? Exakt hur mycket får jag ingripa om något barn beter sig som mini-Hitler?

Mitt barn vill leka med en hink som ett annat barn suttit med jättelänge – ska jag uppmuntra tålamod eller förhandla? Och om mitt barn väntade på sin tur och nu äntligen har hinken, men ett annat barn gör anspråk på samma hink, ska jag uppmuntra honom att dela med sig eller påminna om att han har väntat på sin tur och nu måste det andra barnet vänta........

© Göteborgs-Posten