En gång skrev jag en bok och i den boken finns en man som heter Ivar Lind. Han kan väl anses vara något av en hund, men han har ett försonande drag: när han var barn brukade han rädda flugor som höll på att drunkna i vattenglas.

Nå, det där är faktiskt norpat från den levda verkligheten. Närmare bestämt från min levda verklighet. Eller alltså inte Ivar Lind i stort – jag skulle aldrig vara ett sånt rövhål att jag bara målade en nagel eller köpte en sodastream – men rädda flugor-grejen.

Jo, när jag var barn och såg ett litet kräks vilda dödsångestsprattel i min Bravojuice brukade jag varsamt fiska upp det med en sked, pilla ut och glädjas över att se den flyga iväg. Jag företog mig samma barmhärtighetsgärning med lika olika odjur som höll på att drunkna i handfat och bassänger och var det nu må vara, förflyttade försiktigt krypen med pinnar och gräs. Med en abortmotståndares illröda iver var jag väldigt emot att mosa något enda av Guds alla äckliga kryp.

Jag sa till min man: från och med nu får du mosa varenda jävel. Trampa, min son. Trampa

Jag sa till min man: från och med nu får du mosa varenda jävel. Trampa, min son. Trampa

Jag förstår att du, kära läsare, håller på att få gallstensdiarré över de självgoda undervegetationerna i den här texten. Och, här fordras en varning, värre ska det bli: jag var väldigt rörd över hur snäll jag var mot insekterna. Oj, jag kunde bli alldeles blöt i ögat över den varsamhet med vilken jag........

© Göteborgs-Posten