Om man nu tror på gamle Aristoteles idéer om att tragedin utövar en särskild dragningskraft på det mänskliga psyket är det inte svårt att förstå varför de senaste tio åren i det svenska herrfotbollslandslaget historia är så särskilt fascinerande.

Först dramat Janne Andersson, en klassisk tragedi som kanske snarare påminde om den traditionella svenska fredagsfyllan – en euforisk pappadans med gubbarna som långsamt glider ner i dysfunktionell förvirring och ågrenframkallande tjafs med folkparkens retsticka, Bojan Djordjic.

Sedan den Jeppe på berget-liknande farsen under Jon Dahl Tomasson där den danske huvudrollsinnehavarens komiska hybris slutar i ett haveri som ändå ger dramat dess tragiska dimensioner. Att Graham Potter nu har nedstigit som en deus ex machina gör inte de föregående turerna mindre fascinerande. Det här är material som Sofokles skulle ha sålt sina sandaler för att få rättigheterna till.

Så när det nu kommer två böcker som ger sig ut för att berätta vad som egentligen hände kan man tycka att de inte gärna kan misslyckas. Särskilt som den ene är huvudpersonen själv, Janne Andersson, och den andre är Olof Lundh, den svenske fotbollsjournalist som har gjort sig ett namn av att vara den bäste på att ta sig bakom dramats kulisser …

Men som så ofta när det gäller fotbollsböcker (eller svensk sakprosa överhuvudtaget) konfronteras man med samma enkla sanning: det hjälper inte att man har en historia att berätta om man inte har verktygen att berätta den.

I fallet Janne saboteras den dramaturgiska strukturens inneboende kraft av det vansinniga påfundet att berätta historien baklänges.........

© Göteborgs-Posten