Beskedet att Sverigedemokraterna får ministerposter om Tidö-partierna vinner valet i höst i utbyte mot att partiet ställer sig bakom Ulf Kristersson som statsminister var kanske inte överraskande. Men det berövar Socialdemokraterna den sista möjligheten att sprida desinformation om att Jimmie Åkesson kanske blir statsminister vid en borgerlig valseger, något som aldrig varit aktuellt. Att Liberalerna och SD dessutom gjort upp om att alla regeringspartier ska ha ett ord med i laget om vilka ministrar enskilda partier utser gör det också svårare för S att skrämmas.

Socialdemokraterna har hittills riktat in sig just på skrämselpropaganda kring vad SD-ministrar skulle innebära – inte helt logiskt med tanke på att samtidigt drivit en kampanj om att SD redan styr den nuvarande regeringen utan att sitta i den – men ändå hyfsat effektivt. Det finns en del tveksamma mittenväljarna som inte gillar tanken på SD i regeringen, trots att man inte har så mycket i sak att invända mot den politik som bedrivits under Tidö-regeringen.

Motviljan kan väl närmast beskrivas som estetisk. En del SD-företrädare har onekligen haft en tendens att uttrycka sig plumpt. Men retoriken har sällan något med konkret politik att göra. Det innebär ingen avgörande skillnad på politikens inriktning om SD har ministerposter eller bara tjänstemän i Regeringskansliet som man har idag. Och man kan vara rätt säker på att de som skulle utses till ministrar vid en seger för Tidö-partierna kommer vara av det mer torra slaget.

De plumpa och polariserande uttalandena från SD-företrädare lär fortsätta. De syftar till att hålla delar av partiet nöjt och få dem att rösta. Men det kommer skötas av personer lite vid sidan av – en arbetsdelning som man redan kan skönja i dag.

Socialdemokraterna lär också fortsätta med sina anklagelser och överdrifter. För oppositionen, och särskilt då Socialdemokraterna, är problemet bara att smutskastningen biter allt sämre. S har i sak lagt sig så nära Tidöpartierna man kan i invandrings- och kriminalpolitiken. Erbjudandet är att man ska få SD-politik utan SD om man röstar på Socialdemokraterna. Det låter nästan likadant också i frågor om bensinpriser och kärnkraft. Men det gör också att S får svårt att med någon trovärdighet kritisera regeringen och SD i sak. Det enda som återstår är en alltmer ihålig retorik om ”hot mot demokratin” – en retorik som väljarna inte känner i gen sig i och som helt saknar faktiskt grund för svenskt vidkommande.

I förra valet lanserade S en extra semestervecka för barnföräldrar som sitt sakpolitiska förslag. Det flög inte riktigt. Den här gången vill man avskaffa det så kallade karensavdraget vid sjukfrånvaro. Det är helt enkelt tunt med faktisk sakpolitik från Socialdemokraterna. SD vill exempelvis också avskaffa karensavdraget, men bara för personal inom skolan och sjukvården där risken att bli smittad av sjukdom är större.

Det stora problemet för Socialdemokraterna är förstås samarbetspartierna, V, MP och C. Inte nog med att de skrämmer bort potentiella S-väljare och är oeniga om det mesta. Viljan att få med det motsträviga Centerpartiet är en viktig förklaring till att S inte vågar driva någon egen politik, även om reformbristen även har andra orsaker.

Socialdemokraterna räknar kallt med att kunna vinna valet på dagens övertag i opinionen i kombination med att varna för saker som inte inträffat under de tre och ett halvt år Tidö-partierna styrt.

Men utan egen politik är risken stor att S stöd i opinionen faller ihop som en sufflé. Regeringen får alltid ta kritik för allt som inte fungerar tillräckligt bra och det är svårare att bli återvald. Men den kan åtminstone peka på konkreta resultat. Ju närmare valet vi kommer desto mer kommer väljarna börja fundera på hur alternativet ser ut. Den rödgröna oppositionen har hittills förlorat på att synas. Det är ett dåligt tecken för den som aspirerar på makten.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Håkan Boström: Jakten på mening har erövrat politiken

Ann-Sofie Hermansson: Jag saknar den intellektuellt hederliga byråkratin

Adam Cwejman: Det går att bryta USA:s digitala monopol

Håkan Boström: Invandring ingen quick fix för avfolkningsorter

© Göteborgs-Posten