I en krönika för ett par år sedan beskrev Fokus chefredaktör, Johan Hakelius, Sveriges Radios samhällsfördjupande flaggskepp Godmorgon världen som en ”snuttefilt för den välgödda medelklassen”.

Det är en elak, men ganska träffande beskrivning. Hakelius pekade riktigt ut formatet – som varit detsamma i fyra decennier – som en grundläggande orsak till diagnosen. Varje söndagsförmiddag kokas all världens elände ned i fem-tio minuter långa inslag, som max en kvart, och portioneras ut i lagoma tuggor. Det hela varvas med okontroversiella krönikörers okontroversiella funderingar.

Mysfaktorn, som Hakelius benämner det, vaggar in publiken i en känsla av att förstå världen. Men det är just en känsla. Någon fördjupning i egentlig mening rör det sig inte om. Det skulle kräva ett annat format och en intellektuell konfliktnivå som skulle störa samförståndet.

Mycket kritik mot Public Service går ut på att det finns en politisk agenda som lutar åt vänster-mitten. Men det är att göra det lite lätt för sig. Intrycket av mättnad ligger förvisso nära ett försvar för det bestående. Men orsaken hittar man främst i strukturella faktorer som redaktionell kultur, de medverkandes erfarenhetsbakgrund och framförallt formatet.

Medievetaren Marshall McLuhan (1911-1980) är känd för sin devis att ”mediet är budskapet”. Det är lite svårt att förstå direkt, eftersom det går på tvärs mot sunt förnuft. För vi är vana vid att betrakta innehållet som det väsentliga – vad som sägs – inte formatet, det vill säga hur eller mediet genom vilket det sägs.

Men vad som kan sägas på tio minuter i en radiostudio kommer nödvändigtvis att bli något annat även till innehållet än vad som exempelvis kan sägas i en tvåtimmars podd-sändning. När vi talar om medietränade politiker talar vi om politiker som........

© Göteborgs-Posten