I en krönika för ett par år sedan beskrev Fokus chefredaktör, Johan Hakelius, Sveriges Radios samhällsfördjupande flaggskepp Godmorgon världen som en ”snuttefilt för den välgödda medelklassen”.

Det är en elak, men ganska träffande beskrivning. Hakelius pekade riktigt ut formatet – som varit detsamma i fyra decennier – som en grundläggande orsak till diagnosen. Varje söndagsförmiddag kokas all världens elände ned i fem-tio minuter långa inslag, som max en kvart, och portioneras ut i lagoma tuggor. Det hela varvas med okontroversiella krönikörers okontroversiella funderingar.

Mysfaktorn, som Hakelius benämner det, vaggar in publiken i en känsla av att förstå världen. Men det är just en känsla. Någon fördjupning i egentlig mening rör det sig inte om. Det skulle kräva ett annat format och en intellektuell konfliktnivå som skulle störa samförståndet.

Mycket kritik mot Public Service går ut på att det finns en politisk agenda som lutar åt vänster-mitten. Men det är att göra det lite lätt för sig. Intrycket av mättnad ligger förvisso nära ett försvar för det bestående. Men orsaken hittar man främst i strukturella faktorer som redaktionell kultur, de medverkandes erfarenhetsbakgrund och framförallt formatet.

Medievetaren Marshall McLuhan (1911-1980) är känd för sin devis att ”mediet är budskapet”. Det är lite svårt att förstå direkt, eftersom det går på tvärs mot sunt förnuft. För vi är vana vid att betrakta innehållet som det väsentliga – vad som sägs – inte formatet, det vill säga hur eller mediet genom vilket det sägs.

Men vad som kan sägas på tio minuter i en radiostudio kommer nödvändigtvis att bli något annat även till innehållet än vad som exempelvis kan sägas i en tvåtimmars podd-sändning. När vi talar om medietränade politiker talar vi om politiker som tränats i att leverera korta slagkraftiga uttalandet som får plats i ett några minuter långt tv-inslag – inte att de tränats för att föra en skarp diskussion med en påläst motpart i flera timmar.

På samma sätt är det förstås skillnad på vad som kan skrivas på en tidningssida och vad som får plats i en uppsats eller en bok. Formatet blir styrande för innehållet.

Verklig fördjupning i ett samhällsrelaterat ämne kräver inte mindre än tre komponenter. Den första är tid. Den andra är kunskap. Den tredje är oräddhet att ta konflikt. Det är nämligen bara möjligt att fördjupa sig om man kan bryta olika perspektiv mot varandra. Det har varit grundstenarna för det idealtypiska akademiska seminariet sedan Platons dagar. Det är därför ängslighet, konsensus och cancel-kultur är så förödande i akademiska sammanhang.

Någon kanske invänder att problemet med exempelvis SVT:s partiledardebatter knappast är en för låg konfliktnivå. Men konflikt utan kunskap och tid blir förstås mest käbbel. Av det blir det inte någon fördjupning.

Kunskap och konflikt hänger annars intimt samman. Det är bara genom kritik vi kan förstå ett ämne på djupet, genom att vända och vrida på saker engagerat. Den som verkligen kan sin sak är inte heller rädd för att ta konflikt, eller bjuda in gäster med mer kontroversiella och avvikande perspektiv. Det är inte konstigare än att man på universitetet läser och diskuterar klassiska texter med ibland starkt avvikande världsbild och värderingar än de som råder i samtiden.

Public Service fungerar i regel bra när det kommer till traditionell nyhetsrapportering eller kortare intervjuer och utfrågningar kring aktuella ämnen. Journalisterna är utbildade för just detta. Att klargöra vad som har hänt, vem som har gjort vad, när och hur.

Sveriges Radio har utmärkta reportrar, som Katarina Gunnarsson, som tar sig ut i verkligheten och hittar berättelser och perspektiv som annars inte skulle komma fram. SR är också bra på klassisk politikbevakning. Man har mycket kompetenta politiska reportrar som tidigare Tomas Ramberg och nu Fredrik Furtenbach som kan förklara det politiska spelet på ett någorlunda neutralt sätt.

Det beror delvis på att det inom detta fält finns en politisk logik som är oberoende av ideologi och som man kan förstå om man är tillräckligt professionell.

Det är svårare med samhällsutvecklingen i stort. Sedan 1960-talet har journalistiken vidgat sina anspråk till att inte bara vilja svara på frågorna vad, vem, när och hur – utan även vilja svara på frågan varför. Publiken nöjer sig inte med fakta om världen, den vill även ha förståelse och sammanhang.

Det är här det är väldigt lätt att gå snett. För det finns knappast en förklaring till hur världen fungerar utan flera. Det är en övermäktig uppgift för en enskild människa. Standardlösningen har därför varit att kalla in olika experter. Oftast en åt gången och inte sällan är det samma namn som återkommer i olika frågor.

Problemet är att detta inte sällan resulterar i det som Hakelius påpekade kring Godmorgon världen – en känsla av falsk trygghet. Att det finns ett facit att förhålla sig i en komplex och hotfull värld. I verkligheten är experter sällan ense. Det krävs en väldigt sakkunnig reporter för att kunna väga upp det och ställa initierade frågor till en expert, ofta kunskaper som bara kan nås utöver en vanlig journalistutbildning.

Journalistrollens naturliga begränsningar blir kanske som tydligast i bevakningen av utlandet. Utrikeskorrespondenterna förväntas kunna förklara mycket komplicerade sammanhang i andra delar av världen. Det är en närmast omöjlig uppgift i det givna formatet och det blir inte bättre av ett överdrivet fokus på enskilda politikers uttalanden, klädval och andra symboler. Bättre lyckas man då med att producera fördjupande, avgränsade reportage med en tydlig vinkel, exempelvis inom SR:s program Kaliber – men så är det också en klassisk journalistisk genre med givna ramar.

Sveriges radio är det medieföretag som har högst förtroende. SR:s kanal P1 får nog anses vara benchmark i svensk Public Service. SR borde inte vara rädda för att experimentera med nya format som på riktigt kan gå på djupet i komplexa samhällsfrågor. Helt enkelt förnya sig. Att inte alla vill lyssna på flera timmar långa program är inget bra argument. Det finns poddar som lyckas fånga en relativt stor publik med det formatet och SR har ingen anledning att underskatta sin publik. De bör kunna ha något att erbjuda de mest samhällsintresserade i landet.

Genom att anställa programledare och reportrar med egna specialkunskaper skulle man ha möjlighet att bjuda in flera olika experter kring en fråga och reda ut den från olika håll. Bottnar man i sin kunskap kan man också ta in perspektiv som inte stämmer överens med vad den vanliga medelklasspubliken är van att höra.

Man kan förstås diskutera om Public Service ska konkurrera med de alternativ som vuxit fram digitalt på senare år. Men så länge SR och SVT gör anspråk på att erbjuda samhällsfördjupning är det också rimligt att kräva att de inte låter gamla invanda mönster stå i vägen för att leverera så hög kvalitet som möjligt.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Håkan Boström: Dubbelattack mot kulturarvet

Adam Cwejman: Irankriget är en del i den större konflikten med Kina

Susanna Birgersson: 1600-talsmänniskan har något att lära oss

Håkan Boström: Vackra skolbyggnader är ingen struntsak

© Göteborgs-Posten