Varför är kritikerna så besatta av att hata millennials?
När jag läser Vincenzo Latronicos ”Perfektion” kan jag givetvis inte låta bli att känna igen mig i den själlösa Instagram-estetikens välkurerade schablon. Men igenkänningen beror inte nödvändigtvis på att jag tillhör en särskild generation. Det är snarare på grund av att jag är 27 år gammal.
I ”Perfektion” är Anna och Tom, likt mig, en bit under 30-strecket. De är millennials i 2010-talets Berlin, kommer från Sydeuropa och är frilansande, digitala nomader.
För flera av dessa svenska recensenter är detta en perfekt representation för hipstern: medelklass, expats och millennial. Jesper Strömbäck Eklund recenserade romanen som många andra svenska skribenter och menar att den handlar om “andefattiga individer”, att Anna och Tom “är resultatet av drömmar om ett iscensatt liv där allt pågår någon helt annanstans. Inga djupa relationer eller verklig mening existerar”.
Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson delade misstanken. “Hos Latronico – liksom hos dem själva – är medelklassens våndor den stora berättelsen” och om Latronicos prosa menar hon att boken inleds med en “pornografiskt detaljerad uppräkning av medelklassmarkörer”.
Rubriken för Jenny Aschenbrenners recension i ETC lyder: ”De lever sina liv fjärrstyrda av tidsandan”.
I DN skrev Mats Almegård att ”Perfektion” nämligen är ”en kortroman om yta, om att leva ett liv styrt av Instagramflöden och att alltid veta vad som är ’rätt’”.
Jag tror att det är recensenternas våndor som själva kommer upp till ytan, eftersom de anser att ovan nämnda tematik är oumbärlig för berättelsen. För vad menas egentligen med att Anna och Toms liv “pågår någon........
