Jag skäms. Nästan dagligen. Egentligen spelar orsaken till skammen mindre roll – de är av privat(a) natur(er). Men känslan i sig, den är central för allt jag gör. Jag skriver, sover, äter, älskar och arbetar utifrån skammen som djupaste drivkraft. Skammen över att inte vara tillräcklig, skammen över det som är för mycket.

Mången är den terapeut, och något färre de män, som försökt ta skammen ur mig. Säkert i all välmening, säkert utifrån någon tanke om att skammen är ett lidande, och att livet skulle bli lättare utan den.

Men jag tror de har fel, när de försöker. För mig känns människan utan hämningar som ett monster, men också, och kanske värre, som en banalitet. En tandkrämsreklam, genomlyst, upplyst, avklarnad. Dödstrist.

Du bryter ju mot alla sju buden stup i kvarten, sa han, du kan ju inte tro på helvetet? Varför inte, frågade jag?

Du bryter ju mot alla sju buden stup i kvarten, sa han, du kan ju inte tro på helvetet? Varför inte, frågade jag?

Jag tänker osökt på det arrangemang jag var på i veckan, där ett antal........

© Göteborgs-Posten