Bilar är en av Europas stora industriella stoltheter. Från snygga men dyra Ferraribilar till BMW:s eleganta sedaner och Volvos säkerhetsmedvetna men samtidigt stilfulla suv.

Den europeiska bilen förkroppsligar en hundraårig tradition av ingenjörskonst och god smak. Och den är en viktig del av många européers vardag: Bilsektorn och verksamheter knutna till den svarar för nästan 7 procent av sysselsättningen i EU och vi ser dagligen slutprodukterna på våra vägar.

Länge fanns också en stark övertygelse om att biltillverkningen skulle förbli en europeisk paradgren: I mötet mellan det stilmedvetna och tekniskt komplicerade så excellerade just Europa.

Visst, amerikanerna har sina överdimensionerade vrålåk, men de är ju främst ämnade för den amerikanska marknaden. De japanska och sydkoreanska bilarna var visserligen inte dåliga men man ser ju direkt att det är en Kia eller Toyota!

Resten av världen räknades inte och Kina tillverkade mest billiga armbandsur och plastleksaker, tänkte nog många. Sådana produkter låg så långt ned i värdekedjan att de inte ens kunde jämföras med en så komplex produkt som en färdig personbil.

Men på 2020-talet blev det tydligt att Europas traditionella försprång inom bilindustrin inte längre var självklart.

Volkswagenkoncernens försäljning i Kina minskade med mer än en tredjedel mellan 2019 och 2025. Tidigare var europeiska bilar en statussymbol i Kina, likt europeiska designväskor och märkesklockor.

Men medan Europas biltillverkare under 2010-talet fortsatte med att förfina förbränningsmotorer och pliktskyldigt släppa fler hybridbilar byggde de kinesiska tillverkarna – främst BYD, SAIC och Geely – snabbt upp sin konkurrenskraft inom elbilar och laddhybrider.

Med en redan stor och väletablerad batteriindustri fanns förutsättningarna. Enligt IEA var batteripackpriserna per kilowattimme i genomsnitt 35 procent lägre i Kina än i Europa 2025. Kina stod........

© Göteborgs-Posten