Spansk moral retar gallfeber på Trump

Johan Mathias Sommarström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 20.11 | Publicerad 19.55

Vi ser tillstymmelse till ryggrad hos några av omvärldens ledare.

Ett trots mot USA som kan bli kostsamt, eller kanske inte?

Nu är vi där igen. Rädslan för att kritisera.

Israel har drivit över en miljon libaneser på flykt och vill ta kontroll över hela södra Libanon. Återigen har sjukhus attackerats, journalister dödats och sjukvårdare blivit mål.

Nästan ingen protesterar.

Israel och USA bedriver ett fullskaligt luftkrig mot Iran. Helt emot all internationell rätt. Man kan säga vad man vill om den förtryckande, hänsynslösa och empatibefriade regimen i Iran, men trots alla skador de lidit är det inte den som förlorat mest på kriget. Inte ännu iallafall.

Vad Trump än säger syns inte en tillstymmelse till regimskifte. Iran har i stället kopplat ett strupgrepp på världshandeln genom att stänga Hormuzsundet.

Trump har utropat seger men fortsätter att kriga. Hans uttalanden går ständigt på tvärs mot vad han sagt bara dagar eller timmar innan. Instabilitet är det nya normala. Förvirringen lika total som avsaknaden av konkreta krigsmål.

Samtidigt fortsätter omvärlden att vackla.

Valet står mellan att riskera handelshinder och offentligt hån från Vita huset men med ryggraden rak och moralen i behåll – eller att blunda och låtsas att allt är bra. Man kan ju alltid säga att man ”följer situationen noggrant”.

Få vågar kritisera aktörerna i det krig som nu bryter internationella regler. Men några börjar låta. Och det kan få konsekvenser.

Spanien har sedan Gazakriget profilerat sig som landet med samvete. Även när det är obekvämt. Som vågar vara trotsiga eftersom de faktiskt tycker att det är fel att döda barn. När de vägrade låta amerikanska stridsflygplan använda spanska baser för sitt krig i Iran rasade Trump. Han kallade Spanien för ett fruktansvärt land och hotade att avbryta all handel. Det har han inte gjort.

Spanien har sedan dess gått längre och tillåter inte flyg inblandade i kriget att ens använda det spanska luftrummet.

Den spanske premiärministern Pedro Sánchez har blivit den oomstridde ledaren för krigsmotstånd i Europa. Kanske det sunda förnuftets pelare.

Frankrike har sagt att de kan hjälpa till att eskortera handelsfartyg genom Hormuzsundet, men först när robotarna slutat falla. Landet tillåter också användandet av franska baser men inte för stridsflyg på väg till Iran. De vägrar också låta plan med militär utrustning på väg till Israel passera franskt luftrum.

”VÄLDIGT OHJÄLPSAMT”, konstaterade Donald Trump i sin favoritapp Truth Social.

Vi ser nu länder som plötsligt vågar gå sin egen väg, kanske inte stå upp mot USA, men ändå inte ensidigt spelar efter Trumps nyckfulla noter. Det frustrerar Trump som nyligen på sociala medier lät meddela: ”Europa borde bygga upp lite försenat mod, åka ner till Hormuz och bara TA DET”.

Som om det var Europa som startade kriget som stängde sundet. Trump fortsätter att hota de som inte följer hans nycker men det är sällan han faktiskt gör allvar av hoten.

Trump har också vädrat sitt missnöje mot de Natoländer som inte helhjärtat stödjer det amerikanska kriget i Iran. ”Vi behöver inte er”, har presidenten syrligt sagt likt räven med sina rönnbär. Sprickorna i Nato vidgas. Natochefen Rutte lär svettas på sin kammare. Han som lismande kallade Trump ”daddy” på Natotoppmötet, vajar när det blåser. Kanske kommer Trumphyllningarna dränkas i en kör av beklaganden.

För den europeiska kritiken ökar i takt med priserna vid bensinpumparna. Det kanske ändå är lättare att våga vara kritisk när det svider i den egna plånboken än när en sjättedels befolkning drivs på flykt eller barn dödas av bomber i något obskyrt land långt därborta.

För nu blir ju också vi krigets offer.

© Aftonbladet