Det är i krigsmörkret det goda måste vårdas

Johan Mathias Sommarström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En medmänsklighet som självdör i takt med att krigsdimmorna tätnar.

Hånen, hatet och våldet dominerar, suger upp allt syre.

Men bakom dammet från bomber, glittrar det goda som pärlor i en mussla – men det gäller att hålla i så det inte försvinner.

Det verkar ju så mörkt. För att det faktiskt är det.

Bomber som exploderar, citat om att helvetes portar ska öppnas, eldfängda uttalanden och civila som dör.

Auktoritära, nationalistiska världsledare vars högsta prioritet är den egna makten.

Att starta krig är enkelt, att förklara varför man verkligen krigar är desto svårare och att avsluta ett krig kan vara nästintill omöjligt.

Omvärldens ledare står handfallna med hopsydda munnar. Livrädda att kritisera. Civilkurage är lika sällsynt som rödlistade pärlugglor.

I cyberrymden slåss tangentbordskrigare modigt bakom sina datorer. Hårdast kommentarer vinner. Hånfullhet premieras.

Det är lätt att kommentera, lätt att döma andra när man inte har någon spegel att se sig själv i.

Det är höger mot vänster, våld mot fred. Gråzonerna är borta, alla åsikter som gjutna i betong.

Det kan tyckas hopplöst.

Men de allra flesta vill trots allt leva i fred, utan hat. Om man bortser från de med makten att driva krig och dem vars klick i sociala medier drivs av hån och hat, vill människor bara leva sina liv i fred. Utan våld.

Det finns mängder med konkreta exempel.

Rabbinerna i Israel som varje år hjälper palestinier på Västbanken att skörda oliver. Som agerar mänskliga sköldar mot våldsamma bosättares attacker.

Musikläraren i Gaza som fick sin studio sönderbombad. Nu sprider han glädje bland barnen i tältläger där han lär dem spela och sjunga. Av drönarnas ständiga surrande gör han musik, med barnen. Han låter dem glömma eländet för en stund, inte för sin egen skull, utan för att han brinner för barnen och musiken. Av medmänsklighet.

De frivilliga i Ukraina som riskerar sina liv bland svärmande attackdrönare för att evakuera åldringar från byar vid fronten. Eller de som tar hand om övergivna djur, vars ägare hastigt tvingats fly eller dödats. Och teatergruppen i Kiev där skadade och ärrade krigsveteraner helas och får nytt bränsle till livsgnistan.

Influencern i Libanon som lagar mat till flyktingar eller kvinnan som matar grannens barn när grannen oroar sig för sin man som slåss i fronten.

Det är medmänsklighet. Det är det som är det normala, som det ska vara och som det så ofta är.

Men det goda måste vårdas, måste få vara en kontrast till det hårda, kalla.

Förra året minskade terrordåden i världen. Jämfört med det värsta året 2015 skedde en halvering i antalet döda i terrordåd. 5,587 enligt Global terrorism index.

Läser man rapporten slås man av att någonting faktiskt går åt rätt håll. Terrordåd utanför konfliktzoner är ovanliga och med rätt verktyg skulle många unga som är på väg att radikaliseras faktiskt kunna rehabiliteras.

Det är positiva nyheter. Bra för världen. Men även här måste det goda vårdas. Nya krig, övergrepp och våldsamheter odlar nytt hat.

Våldsspiralen världen nu är mitt inne i är oroväckande för framtiden. Hur ska de som nu fördrivs, som förlorar jobb och anhöriga kunna känna hopp. Eller förtroende. Kriget lägger grunden till en misstänksamhet och ett hat som bara motsatsen kan bekämpa.

© Aftonbladet