När jag var tonåring ville jag vara som änglarna som traskade fram på den upplysta och glittrande Victoria’s Secret-catwalken. När jag var runt tolv år var varumärket och den årliga modevisningen på höjden av sin storhetstid. Supermodellerna var stjärnor på ett sätt som knappt finns längre och stampade fram med sina gigantiska vingar, med Adriana Lima och Candice Swanepoel i spetsen. Jag, liksom tusentals andra tonårstjejer, kunde inte slita blicken från dem.

I radhuset i Helsingborg hade vi aldrig några betalkanaler på tv:n, vi satt absolut inte bänkade med snacks för att se den storslagna och kändistäta visningen av lättklädda, pinnsmala och glänsande modeller. Det fanns inte ens på kartan. Hos oss tittade vi på Top Model i smyg efter skolan, eftersom mamma inte ville att vi skulle påverkas av skönhetsindustrins ouppnåeliga ideal i för ung ålder.

Men visst såg vi bilderna ändå. De fanns på Google, på Youtube och inte minst i de flådiga butikerna som vi........

© Resumé