Jag och resten av Sverige har förstås tittat på senaste säsongen av ”Love is blind”. Det har i vanlig ordning bjudit på allt man önskar av reality: drama, kärlek, avgrundsdjupa cringekänslor, några  brådmogna ”jag älskar dig” och en hel drös med skilsmässor. Men mitt i allt det där göttiga så är det något som skaver. 

Jag har försökt sätta fingret på det länge. Vad är det som stör? Är det där guldglasen som de  släpar med sig överallt? Nej. Kan det vara Oscar Properties-huset som paren tvingas bo i? Tror inte det. Är det faktumet att främlingar friar till varandra efter att ha pratat med en vägg i typ två dagar? Sjukt nog inte det heller. 

Men i den här säsongen blev det helt enkelt omöjligt att missa. Jag pratar förstås om bakgrundsmusiken – eller snarare: hur den behandlar tittaren som en idiot. 

”Love is blind” har alltid haft en karaktäristisk ljudläggning. En som är unik av sitt slag, just eftersom den inte är det minsta unik av sitt slag. Men problemet är inte att musiken är generisk, eller att den låter som poppens svar på AI-slop.  

Utan det är sättet man väljer att skriva ut, bokstavera, översätta varje känsla till text, genom musiken. 

Det brukar gå till så här: vi ser en scen. Ett par har exempelvis bråkat, eller hittat tillbaka till varandra. Då sjunger musiken, bokstavligen, exakt det vi redan........

© Resumé