När jag var liten fyllde jag böcker med krumelurer som bara jag själv förstod. Långt innan jag kunde skriva, skrev jag ändå. Skrivandet fortsatte och redan som nioåring var jag säker: jag skulle bli barnpsykolog. Jag förde anteckningar om barn jag mötte, vilken hjälp de fick och hur det gick för dem. Fråga mig inte hur jag redan då kunde föra den typen av resonemang. Tjugosju år gick och det har inte blivit en barnpsykolog av mig, men mitt intresse för barn och barns mående har aldrig försvunnit.

I stället blev jag forskare i kriminologi. Det är ett fascinerande fält just för att det är så komplext. Det gör också kommunikationen svår och snårig. Som forskare behöver man ofta säga ”det beror på”, något som sällan efterfrågas i en offentlig debatt som söker tydliga svar. När studieobjektet är människan är förenklingar sällan möjliga utan att bli missvisande. Jag uppfattar mig själv ändå som relativt frispråkig, men jag har försökt vara noga med hur jag uttalar mig.

Även om jag ofta tackar ja till mediala förfrågningar har jag inte aktivt sökt offentligheten i den utsträckning som jag borde.........

© NA