Men jag levde samtidigt i ett samhälle där statens och inte släktens lagar gällde – lika för alla. Jag hade därför tillgång till rättsstatens skydd fast jag levde i ett slags religiös minoritetskultur, och det gjorde hela skillnaden. Jag kunde flytta mig från den isolation och inneslutning som den religiösa tillhörigheten innebar och med hjälp av skol- och utbildningssystemen skapa mig ett annat, mer självständigt liv.

Det är därför jag ser med djup oro på den svenska rättsstatens förändring på senare tid – där den så kallade vandelslagstiftningen som riksdagen antog i juni är ett essentiellt exempel.

Vandelsutredningen föreslår att asylsökandes chanser till uppehållstillstånd ska avgöras av deras ”vandel” – ett äldre moralbegrepp som handlar om hederlighet, rykte och livsföring bortom laglydnad. Den som anses omhulda hedersnormer ska inte betraktas som hederlig i majoritetssamhällets ögon. Det ska kunna leda till att man förvägras uppehållstillstånd genom misstanke om att man inte lever hedersamt trots att man inte har gjort något brottsligt i lagens mening.

Tunga remissinstanser såsom Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter och Amnesty International varnar för att förslaget underminerar legalitet och rättssäkerhet. Begreppet är otydligt, godtyckligt och öppnar med andra ord för moralbedömningar som liknar hederskulturens........

© NA