“Bannlyst” (1918) är en besynnerlig bok. Handlingen utspelar sig på Grimön i den bohuslänska skärgården. När den unge Sven återvänder till fiskarbyn möts han av förakt. Avsmak. Som barn lämnades han till ett brittiskt par som tog med honom på en polarexpedition. Den slutar i tragedi: skeppet fryser fast i isen, provianten tar slut och en man begår självmord för att undgå svältdöden. Besättningen gör därefter det ofattbara. De har, som författaren Selma Lagerlöf skriver, “smakat människokött”.

Ryktet når Grimön och Sven stöts ut ur bygemenskapen. Lagerlöf låter bybornas hårda dom över honom kontrastera mot deras acceptans av slakten vid Somme och Verdun. Kannibalismen väcker större avsky än världskriget.

Men romanen rymmer också en gåta. Mot slutet visar det sig att Sven inte deltog i kannibalismen. Han åt aldrig människokött. Ett märkligt beslut. Varför valde Lagerlöf att frikänna det skeppsbrutna och svältande barnet och därmed förskjuta den moraliska konflikten? Kanske för att även hennes tolerans hade en gräns: om Sven verkligen hade ätit av en annan människa försvann sympatin och romanens sensmoral om det omdömeslösa i omgivningens dom gick förlorad.

En av de senaste decenniernas stora svenska samhällsfrågor har varit: Hur mycket olikhet tål Sverige? I den moderna klassikern “Är svensken människa?” (2006) beskriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh Sveriges överideologi som statsindividualism: ett........

© Göteborgs-Posten