För nio år sedan pekade Stefan Ingves, dåvarande riksbankschef, ut det största hotet mot svensk ekonomi. Han valde inte kriminaliteten eller energipriserna, inte heller de långa tillståndsprocesserna eller integrationsskulden. Utan bostadsfrågan: “I dag har svenska hushåll mera skulder än de någonsin har haft”, en utveckling som bara blivit värre.

Förra veckan rapporterade företaget Riksbyggen att en 25-årig göteborgare har råd med 3,1 kvadratmeter i staden. Hallen, på sin höjd. Bostadsmarknadens dysfunktionalitet kommer, med Ingves ord, av att “medianväljarna har beviljat sig själva förmåner i det svenska systemet. Och då är det väldigt svårt att lösa upp det och ändra på det.” Fast med en precisering. Medianväljaren är ofta äldre.

Bostadsfrågan är i mångt och mycket en generationskonflikt. Ett obehagligt ord. Svensk debatt är van vid att diskutera konflikter mellan grupper och talar gärna om klasskamp och könsmaktsordning. Men att ställa mor mot dotter, far mot son? Obekvämt.

Ändå är det inget nytt. Redan i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet finns ett kapitel med rubriken “Huru barn skola föda sin fader och sin moder”, där det stadgas: “Driva de bort fader eller moder böte envar […] tre marker för varje år.” I varje samhälle finns en intressekonflikt mellan ung och gammal, liksom mellan andra grupper, och närma sig det svenska samhället ur det perspektivet är intressant.

Inte minst för att det sätter saker i ett nytt ljus. Bostadsmarknaden blir generationskonflikten i........

© Göteborgs-Posten